5) Tryggare kan ingen vara
Where the Wind Blows, D: Jimmt T. Murakami
Tryggare kan ingen vara är animerad film nästan så bra det bara kan bli, fast för vuxna och för de lite äldre barnen. Det här är svart, tragisk, sorgligt. Men med väldigt mycket värme och humor. Om ett gammalt par som överlever kärnvapenkrig. De spenderar den sista tiden tillsammans i sitt hus. Det är allt den handlar om. Helt fantastisk.
4) Aliens
D: James Cameron
Aliens är nog actionfilmernas actionfilm nummer ett. James Cameron gjorde helt rätt när han förvandlade Ridley Scotts otäcka skräckis Alien till en ren pang-pang actionfest. Men den är också nästan mer spännande än originalet. Vilken som är den bättre filmen beror nog på den egna personligheten. Ripley (Sigourney Viewer) är den tuffa rymdmonsterjägaren som ska åka till en koloni som man fångat upp nödrop ifrån. Eller var det så att man inte hade hört av dom på länge? Den här gången kryllar det av otäcka köttbitande varelser designade av dystopiska konstnären H.R. Giger.
3) Offret
D: Andrei Tarkovskij
En filosofiskt lagd man blir galen av den jobbiga tillvaron och tror att tredje världskriget har brutit ut. Bättre än så är det svårt att sammanfatta filmen Offret utan att bli långrandig. Det hela är långsamt, vackert och väldigt tragiskt på ett riktigt jobbigt sätt. Jag har egentligen svårt att betygsätta den här filmen. Dels på grund av att Andrei Tarkovskij liksom Ingemar Bergman räknas till filmhistoriens giganter och dels för att hans filmer svåra att jämföra med andra. Fast främst är det på grund av att jag har ett väldigt personligt förhållande till den här filmen. Min familj kände nämligen Tarkovskij väl och jag provspelade för den här filmen. Produktionen av den hade problem och dröjde tyvärr ett par år. Jag hade hunnit bli åtta år innan inspelningarna kom igång (alltså 1984) och jag var för gammal för den roll som Tarkovskij skrivit. Men rollen som den lilla pojken var ursprungligen skriven direkt med mig i åtanke.
2) Jean de florette I+II
D: Claudi Berri
Helt fantastisk, breathtaking och fullkomligt briljant film. Eller rättare sagt filmer, för filmen består av två delar som bara blir bättre ju längre in i berättelsen man kommer. Jean De Florette har Gerard Depardieu i titelrollen som utstår en hård kamp mot elake Yves Montand. Den förstnämnde äger land, men den andre tänker göra allt för att få stackars Jean att flytta därifrån och stryper tillförseln av vatten till gården. Trots längden på två timmar är det här en riktig nagelbitare. Tiden bara flyger iväg. Jag kommer ihåg att min pappa hyrde den första delen. Sen när vi sett den gick han tillbaka till videobutiken, lämnade tillbaka ettan och hyrde tvåan. Det gick absolut inte att vänta på fortsättningen. Om du inte sett den, ge den en chans. Det är du värd. Man kan inget annat än att bli störtförälskad i den här filmen. Har jag övertygat dig om att se den nu?
1) Blue velvet
D: David Lynch
Blue Velvet är en av två filmer av David Lynch som jag rankar högst efter Mulholland Drive. Det här är en så väl genomförd film på alla upptänkliga plan. En märklig, tung men så fulländad film. Kortfattat kan man väl summera så att temat är besatthet och det syns i filmen på flera olika nivåer. Ett hittat öra leder Kyle Maclachlan till Isabella Rosselini och hennes psykopatkarl Dennis Hopper. Det blir bisarrt, mystiskt och helt och hållet fascinerande.
Också nämnvärda:
Lady Jane – Finstämd och tragisk kostymfilm med Helena Bonham Carter. Mycket sevärd!
Laputa – Slottet i himlen. Jag vet inte riktigt varför inte den här filmen är en fullträff för mig. Jag kan spekulera, men det tar för lång tid här och nu. Väldigt bra ändå.
Armour of god – Filmen där Jackie Chan bröt nacken och förlänade honom med en plåtbit på skallen. Schyssta fighter, bland annat en klassisk scen med storbystade amazoner.
Ursäkta vad är klockan – Rektorn John Cleese jagar klockan och ska hinna med en föreläsning. Jag gillar den, men den gick bara bra i GB, Sverige och i Israel av någon anledning.
Kärlekens matadorer – Almodovars fina film.
Plutonen – Sorry, den här filmen gör inte särskilt mycket för mig. Välgjord och allt, fast det var ju också länge sedan jag såg den. Kanske skulle omvärdera den idag. Jag är dock inget fan av krigsfilmer.
Hibiskusstaden. Usch, kinesisk film kan vara alldeles för tragisk och jobbig. Men det här är en riktigt bra film.
Läs även vad andra bloggare skriver:
Som vanligt en väldigt intressant lista med flertalet filmer, mestadels asiatiska, som jag inte sett eller ibland känner till ens.
Ett enda överlapp i Aliens- yay! Bästa actionfilmen, jag håller med!
Jag har faktiskt inte sett Jean de F, men vem vet den kanske få chansen någon gång.
Blue velvet är en mäkta imponerande film. Jag gillar den men älskar den inte. Den har en massa spektakulärt bra scener men helheten känns inte lika bra i mig.
Laputa är en bra film också.
Where the wind blows har jag aldrig sett, har inte fått tag på den, men det är Roger Waters från Pink Floyd som gjort musiken till filmen och den har jag bra koll på.
Tack för feedback! 🙂 Den här gången hade alla, inklusive vännerna som skrev om 1986 under 2014, minst en eller två filmer som jag inte sett. Blev lite smått chockad, trodde jag hade bättre koll än så. Intressant kommentar om Blue Velvet. Kanske den har en del långsamma segment, men jag upplever själv inga särskilda svagheter, förutom att allt i den är en smula överdrivet.
Ja mkt okänd asiatisk film men å andra sidan ett o annat tips.
Tryggare kan ingen vara som film? Hm jag minns den som seriebok – ruggig liten historia.
Jean de Florette – dags att ta en tur till bibblan.
Tryggare kan ingen vara, jo, nu kommer jag ihåg att det är en seriebok. Har inte läst den då. Filmen tycker jag inte är direkt ruggig. Tragisk ja, men det finns så mycket värme. Och du kommer inte att ångra dig om du ser igenom Jean De Florette.
Med så många asiatiska filmer och så en Trakovskij på det blir det inte många överlapp 😉 Hade kanske gissat på att du i alla fall skulle ha haft med Henry någonstans, men det är ju knappast något krav…
https://bilderord.wordpress.com/2014/09/18/1986-ars-tio-basta-filmer/
Nä, men det är ett “sånt” år. Henry… Jo, såna filmer gillar jag iofs. Den går inte hela vägen hos mig, men absolut en värdig bubblare, om inte mer.