5) Naken 

Mike Leighs Naked är, ja, vad ska man säga? Egentligen ett vardagsdrama. Fast det är så mycket mer. Fast egentligen bara om … som går omkring och är cyniker ända ut till fingerspetsarna. Och det låter han alla veta, hur kass hela tillvaron är. Och så driver han runt. Och mer är det liksom inte. Fast det är så jävla bra. Vilken otroligt kompetent regissör den snubben är. 

 

4) Frihet – Den blå filmen

Krzysztof Kieslowskis fina “blå” film i sin färgtrilogi. En kvinna kämpar för sin egen överlevnad efter makens och sonens död. Tung, tung och fantastiskt fin. Krzysztof Kieslowski var en av de verkligt stora. 

 

3) Farväl min konkubin

Chen Kaiges mästerverk Farväl min konkubin handlar om två pojkar i Pekingoperan. Den ene spelar enbart kvinnoroller. Filmen är baserad på en verklig person och ett verkligt öde. När Farväl är bra så är den verkligen ett mästerverk. Vacker, välspelad, intresseväckande och spännande. Den är under vissa partier något ojämn och den långa längden gör säkert sitt. Sorglig och autentisk, Farväl min konkubin bär allt som var bra med kinesisk film under 80- och 90-talen och dessutom mycket mer. Top notch världsklass.

 

För att repetera mig, men säga vad man vill om Spielberg, han vet hur man gör film. Den här filmen som han gjorde utan att ta betalt är Spielbergs i särklass bästa film. Fantastiskt kompetent gjord på alla sätt och vis. Temat med hjälten som räddar utsatta judar på löpande band känns dessutom viktig och meningsfull. Det enda som drar ner betyget för mig personligen är den känsla jag har att många scener är klippta, fotade och konstruerade enbart för att ge maximal emotionell respons från åskådaren. Men jisses, det här är en intensiv åktur.

 

1) Oskuldens tid

age-of-innocenced
Det är något speciellt med Oskuldens tid som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det stämningen, känslan att vara mitt uppe i historien eller det fina skådespeleriet från Winona Wider, Michelle Pfeiffer och Daniel Day-Lewis. Jag tror det kan handla om samspelet, timingen, blickarna och tempot. Oskuldens tid är ett mångfacetterat kammardrama, känsligt gjort ut i varenda fingerspets. Ett intellektuellt, känslostark triangeldrama som bara blir bättre för varje scen. Slutet är breathtaking. Det här är den Scorsese jag gillar allra bäst.

 

 

Läs även vad andra säger om filmåret 1993:

Fiffi

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print