Filmmedias chefredaktör David Roth-Lindberg reflekterar om Tintinvärlden och vad som egentligen gör att den blir bra på film. Utifrån de album som filmen The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn, baseras på, alltså Krabban med guldklorna och Enhörningens hemlighet tar  David  upp bland annat berättandet och karaktärerna och vad som skulle kunna göra det svårt att filma Tintin.

———————————————————-

Till de starkaste minnen av tecknade serier från min barndom hör Tintin. Jag hade varenda nummer och tjocka specialupplagor – allt i förstaupplagor. Tidigt sönderlästa var vartenda album. Idag skulle samlingen i nyskick (mint) varit värd en smärre förmögenhet. Under senare år blödde mitt seriesamlarhjärta när jag såg spillrorna av vad som en gång varit magnifika serieverk.

Det är fantastiskt roligt att Tintin har fått ta del av den nya filmtekniken och att Steven Spielberg – som faktiskt har legat på filmrättigheterna i hela trettio år – äntligen har omvandlat seriehjälten till den vita duken. För att skapa The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn, tog han Peter Jackson till hjälp, som tog med sig CGI-tekniken han använt att skapa Gollum för mastodont-trilogin Lord of The Rings.    

 

Film har också varit en stor del av min uppväxt. Som liten såg jag Tintin och hajsjön på stor duk, den fristående film, som därefter också blev seriealbum, visar fortfarande en filmpotential hos Tintin. Medan fransk TV gjorde Tintin en otjänst genom att ändra och röra om i berättelserna, gjorde alltså skaparna av Hajsjön, istället en helt fristående film. Fördelen med just den här filmen låg alltså i att den berättelsen från början var skriven och tillskuren för film.

Men “filmpotentialen” finns redan i albumen, allt finns där som skulle kunna göra Tintin till riktigt bra film. Jag förstår mycket väl varför Steven Spielberg och Peter Jackson valde just Krabban med Guldklorna och Enhörningens hemlighet för Tintin-filmen The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn. Albumen är både välberättade och har ”filmiska” kvalitéer.

Nedan har jag nedtecknat 5 punkter som sammanfattar det som Tintin har gemensamt med klassiskt filmberättande och varför just Tintin skulle göra bra ifrån sig på film. Jag utgår främst från Krabban med guldklorna och Enhörningens hemlighet.

 

Formatet:

Det mest självklara först: Det novellformat som Tintin-albumen representerar liknar det klassiska filmformatet till så vida att det är ett tids- och utrymmesmässigt komprimerat format som inte tillåter vilka handlingsmässiga utsvävningar som helst. Serieformatet är en slags novell. I jämförelse med skönlitteratur, har ofta noveller blivit mer lyckade filmatiseringar än hela romaner.

 

Berättandestrukturen:

Jag uppskattar verkligen Hergés sätt att bygga upp en berättelse. I ett klassiskt Hollywoodmanus består 25 procent av introduktion och upptakt, följande 50% procent av huvudhandling. Och de sista 25 procenten innehåller upplösningen, helst efter knyter ihop trådar och innehåller gärna någon form av epilog. Framförallt i Hergés senare, mer utstuderade äventyr, finns en liknande struktur med tydlig upptakt och en epilog som ramar in berättelsen, ofta innehåller båda skämtsamma och lekfulla inslag med seriens karaktärer.

Ibland, som i Krabban med guldklorna, är slutet rätt snabbt och korthugget. Men även en mästare i filmberättande som Alfred Hitchcock avslutade några av sina mest berömda filmer tvärt och plötsligt. På tal om Hitchcock, finns även i Tintin-berättelserna ett visst mått av ”surprise & suspense”, som också följer en klassisk berättarstruktur. Krabban med Guldklorna är mer rappt berättad action. Äventyret som är uppdelat i Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt har en tydligare ”traditionell” berättarstruktur med klassiska ingredienser.

 

Bildberättande:

Tintinalbumen är filmiska. Varför? Jo, genom bildberättandet. Det finns många bildsekvenser som inte berättas i ord eller med dialog. Tänk bara på de slapstick-artade sekvenser som finns i både med Dupontarna i båda albumen. Ett bra filmmanus, eller en bra film för den delen, skall vara handlingsbaserad, inte dialogbaserad. Det är alltså inte dialogen som skall föra handlingen framåt, utan själva händelseförloppet. Filmen bör också enligt Hollywoodmått innehålla 70% handling och högst 30% dialog. Hergé är känd för att ha hittat en balans mellan bild och text som är idealisk för just det serieformat som Tintin representerar.

Men sedan skall man tänka på att serieberättandet ofta är handlingsmässigt längre än vad som ryms i bilderna. Några bildrutor i Krabban med guldklorna visar, eller nästan ”symboliserar”, jakten vid en marknaden. Men i film måste man så att säga ”lägga till” de rutor som fattas. Jag kan mycket väl förstå att Spielberg fokuserar mycket på jakt och action-sekvenser. De finns redan där i seriealbumen, men man måste också berätta på ett sätt som fungerar på film. Då är det naturligt att själva händelseförloppet känns tidsmässigt längre på film än när man ser det i ett seriealbum.

 

Karaktärerna:

Bra filmer har som Tintin få, men både särpräglade och utpräglade karaktärer, en uppsättning rollkaraktärer där var och en har en tydlig narrativ funktion. När Tintin-världen var ”fullständig” liknande det huvudsakliga karaktärsgalleriet den i klassisk teatertradition, som hos Molière eller i Commedia dell’arte. Karaktärer som ingår är i sådana gallerier är ofta clowner (Dupontarna), en galen eller dålig läkare (Professor Kalkyl är visserligen uppfinnare, men har samma drag som många klassiska ”läkare”), en rik man (Kapten Haddock har ju ett stort hus och snobbar sig med betjänter och monoklar), betjänten (nestor), samt upptågsmakaren (Tintin själv – som alltid skall ut på farliga äventyr).

Jag kan också mycket väl förstå varför Spielberg valde just Krabban med Guldklorna och Enhörningens hemlighet. I det första albumet presenteras Kapten Haddock och i fortsättningen av den andra, i Rackham den rödes skatt presenteras Professor Kalkyl, båda två, samt Dupontarna får mycket spelutrymme i just de här berättelserna.

 

Tät dialog:

John Hart, medskapare av Trollkarlen från ID har sagt att dialogen i en bra seriestrip skall ha så få ord som möjligt. Alla onödiga ord slipas bort. Ett kännetecken för serien är just att skämten levereras mycket direkt med just få ord. Visst är inte Tintin en seriestrip, men Hart berättar något mycket viktigt ifråga om täthet, eller ”density” som är ett av mina egna favoritord för att beskriva välberättad film i allmänhet, eller välberättade serier för den delen. Visst kan pratiga filmer vara bra, likaså serier, särskilt om film- eller serieskaparen har intellektuella pretentioner eller vänder sig mot en tålmodig publik som tyvärr är mer sällsynt idag än för femtio år sedan. Men när man som i Tintin, begränsar dialogen till att forma karaktärerna, skapa relationer mellan dem, samt till endast det som är nödvändigt för att driva handlingen framåt, så blir resultatet en tät berättelse med ”driv”, något som gynnar det täta formatet, i serieform så väl som i film.

 

Och så det negativa i kråksången (om omvandlingen till film):

Vad som då talar emot filmatiseringar är främst en ren kostnadsfråga. Alla förflyttningar mellan världsdelar och miljöer, alla explosioner, sprängda bilar och andra specialeffekter, gör albumen till dyra filmer – om vi talar om ”Spelfilm” – men i animerat format spelar det inte så stor roll hur mycket effekter man brassar på med.

Då kan man ju tycka att det skulle vara lätt att omvandla Tintin till film, då man har lyckats behärska CGI-tekniken. Själv hävdar Spielberg att så är inte fallet. Det är svårt. Framförallt att göra Tintin-världen trovärdig, att hitta en balans mellan slapstick och äventyr – att hitta just den balans som Hergé hanterade så mästerligt – och vilken press måste det inte vara för skaparna av Tintin-filmen. Samtidigt som man måste blidka fansen, måste man hitta ett rent filmiskt tillvägagångssätt, översätta berättelserna till ett helt annat format. Det kan inte vara någon lätt uppgift, och man kan därför nästan förstå varför Spielberg väntade 30 år innan han vågade språnget med The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn.

TIPS! Läs om hur Tintin blev film i det spännande praktverket: Tintins Äventyr – Boken om filmen

Se trailer här: Ny Tintin-trailer ser riktigt bra ut!

Se bilder från filmen här: Fler fantastiska Tintin-bilder (17 bilder)

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print