När jag hörde om Arthur Penns bortgång (som jag skrev om här) sökte jag information om regissören. Jag blev förvånad att det inte fanns mer info. Oavsett Wikipedia om Penn eller IMDB om samme regissör, var informationen kort och enkel, i princip basfakta om filmerna. Eftersom jag vet att Örjan Roth-Lindberg träffat Arthur Penn vid flera tillfällen bad jag honom att skriva lite om regissören och mötena. Jag fick en text för några dagar sedan, en rätt massiv sådan. Jag hade själv inte förstått hur betydelsefull han har varit för dagens ledande filmskapare och hur nyskapande han var för sin tid. Nedan kan du läsa minnestexten i sin helhet. Är du intresserad av film, så gör det.

Om Arthur Penn (1922-2010)

av Örjan Roth-Lindberg

Den 27 september 2010 fyllde regissören Arthur Penn 88 år. Dagen efter gick han bort, en förnyare inom amerikansk film och teater, men märkvärdigt anonym för dagens filmpublik. Många inbitna film buffs vet inte om att många  filmer de sett varit otänkbara utan en Penn att kopiera. Hans gangsterfilm Bonnie & Clyde från 1967 ändrade för alltid den amerikanska filmen i fråga om produktionsvillkor, spelstil och berättarteknik – som trendsättare endast jämförbar med Hitchcocks Psycho 1960.  Med sin blandning av realism och improvisation blev hans filmer från 50-till 70-talet en länk mellan den europeiska förnyelsen, rörelser som Frankrikes ”Nouvelle Vague”, den engelsk-skotska ”Free Cinema” och västtyska ”Bubis Kino”, och de motsvarande unga ”independent filmmakers”, både i och utanför Hollywood.

Många har berättat om hur de inspirerades av Arthur Penn, genom hans sätt att diskutera rollerna med sina skådespelare men samtidigt ge dem utrymme för egna idéer. Och – inte minst – genom hans val av manusförfattare och hans egna bidrag till intelligenta, psykologiskt innehållsrika manus. Till dem som lyssnade och lärde sig mest hörde gänget kring John Cassavetes och Gena Rowlands – filmhistoriens mest kreativa storfamilj – men också de s.k. ”Hollywood Brats”, som nu passerat pensionsåldern – Coppola, Cimino, Scorsese. De senare tre skulle i Penns anda förnya den klassiska Hollywoodmelodramen i ”hårda” genrer som gangster-, västern- och krigsfilm, göra rent hus med gamla klichéer och skapa nya. Tillsammans med ”mjukare” pionjärer, främst de stora Sci-Fi- och sagoberättarna Lucas och Spielberg, var det De Oberoende och de mer marknadsanpassade ”Brats” som räddade Drömfabriken från rivning. Filmkrisen efter TV:s genombrott var på väg att förvandla Hollywood till en spökstad, ett övergivet Klondyke, arrenderat av musikindustrin (om det finns att läsa i Jerzy Toeplitz ”Hollywood and After”). I dag finns independentfilm och förnyelse integrerad i ett Hollywood, som visserligen inte blivit lättare eller mindre råkapitalistiskt som arbetsplats.  Men mitt i all sömnig mainstream och mekanisk action finns fortfarande egensinniga berättare, ofta samtidigt egenproducenter, som bröderna Cohen, Clint Eastwood, Kathrine Bigelow, Sophia Coppola, John Woo, Lasse Hallström och Arthurs namne, Sean Penn. De nämnda och några till har bevisat att man kan göra kommersiellt Framgångsrik film utan att överge den konstnärliga visionen.

Som filmskapare fick Arthur Penn uppleva ett par verkliga framgångar och ett flertal floppar. Hans egen kommentar till sin ojämna karriär var att hans kärlek till filmen aldrig blivit helt besvarad och att han därför gjort klokt i att göra något annat. Han efterträdde den legendariske Lee Strasberg som rektor för Actor’s Studio och blev lärare och inspiratör för ett par generationer skådespelare och regissörer. Men bland Penns alla film-, TV- och teaterprojekt finns fem filmer som kan summera hans livsverk: Debutfilmen 1958 var The Left Handed Gun, typisk för 50-talets små udda psykologiska västern, med en realism och originalitet som delvis berodde på låg budget. Det är också en bland otaliga historier om Billy the Kid,  Amerikas mest populära ungdomsbrottsling. Som filmhjälte har han sällan med någon likhet med den verkliga, rätt sorgliga förlagan. Penns version är förmodligen den mest intressanta.Här porträtteras The Kid av en mycket ung och spelglad Paul Newman, med en oförutsägbar method-acting, som enligt regissören var något svårstyrd. Från ett samtal jag återkommer till, minns jag Penns kommentar till detta första samarbete med vännen Newman: ”Hitchcock hade blivit vansinnig eller somnat.” (Hitch’s avsky för metodskådisar som inte gjorde vad de blev tillsagda, var vid det laget väl känd, efter kollisionen med Montgomery Clift ”I Confess”.)

Många har i dag föreställningar om den en gång så populära västerngenren som ett monument över en alltmer otidsenlig machokultur eller ett drömlandskap hemsökt av klichéer. Men för den som inte gjort upp med dessa fördomar ger The Left Handed Gun en möjlighet att tänka om.

Den andra film Penn regisserar är The Miracle Worker (1963), byggd på den sanna historien om lärarinnan Annie Sullivan, som lyckas ge ett språk åt det döva, blinda och samtidigt hyperintelligenta barnet Helen Keller.  Pjäsen som bildar underlag hade då gått på Broadway med samma skådespelare – Ann Bancroft som Sullivan och Patti Duke som den unga Keller –  och har flera gånger  gjorts i nya versioner för TV, senast år 2000. Men genom Penns sätt att arbeta med skådespelarna liknar filmen mer en dramadokumentär, som får åskådaren att känna sig som närvarande vittne till ett verkligt livsdrama.

Samma slags trovärdighet har inte den tredje filmen, ”Mickey One” från 1965, där Penn istället arbetar experimentellt med det stiliserade och teatrala. Här får en annan ”method actor”, Warren Beatty, komma loss i rollen som misslyckad entertainer, med pianolirande och usla vitsar. Här känns närheten till både American Film Noir och franska vågen med Truffaut, en amerikansk ”Skjut på pianisten” med nattklubbsmiljön, flykten från spelskulder och kapsejsade relationer. Det blev Penns första stora flopp och nära att bli den sista.

Plötsligt befann han sig ute i kylan – enligt honom själv i gott sällskap med andra fredlösa, som Jean Renoir och Orson Welles – de som fick Hollywoods producenter att kallsvettas vid blotta tanken på ett samarbete. I den situationen bestämmer sig just Warren Beatty för att själv producera en film och erbjuder Arthur Penn att regissera. Det blir den ofta filmade historien om det unga bankrånarparet Bonnie Parker och Clyde Barrow, som efter en kort, spektakulär och ivrigt pressbevakad turné dör i polisens bakhåll 1934. De var i verkligheten som de framställs i Penns film, om än något tillsnyggade, ett par typiska ”mavericks”, småbrottslingar från utslagna landsorter, vilka sökte sig in till storstäderna och hamnade i ny arbetslöshet efter börskraschen 1929. Mot bakgrunden av det brottssamhälle som växte fram under förbudstiden hyllades de, i likhet med en del andra framgångsrika förbrytare, som ett slags Robin Hood-figurer, rebeller mot en allians av giriga banker och korrupta makthavare. De kom tidigt att ingå i en våldsromantisk amerikansk folklore, som fortfarande kan studeras i s.k. scrap books, med foton av Bonnie och Clyde, både som levande och döda – familjefoton varvade med likbilder.

Penns film Bonnie & Clyde blev skolbildande på flera plan. I fråga om spelstil genom de båda huvudrollerna, Warren Beatty och Faye Dunaway, och en lysande Gene Hackman, med hans genombrott i rollen som Clydes äldre bror. Som hans motvilliga hustru fick Estelle Parsons i en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Bland flera minnesvärda biroller debuterade Gene Wilder som blyg begravningsentreprenör med talsvårigheter. En andra Oscar tilldelades fotografen Burnett Guffey. Filmens tidsatmosfär genom bildspråk, klippning och speciella situationer – det dallrande vita solljuset över dammiga landsvägar, biljakter i skrangliga Fordbilar till banjomusik – allt kändes omtumlande nytt 1967 men skulle snart locka efterföljare till rutinens brant. ”Bonnie & Clyde” är ett kultexempel på hur det som en gång kändes oförutsägbart och befriande riskerar att med åren bli kliché och trött igenkänning.  Berättartekniskt ett mästerverk blir den alltså vid ett återseende i dag en uppvisning i 60- och 70-talens filmspråk. Det är som om den förändrats genom lagring till en rätt besynnerlig symbios av trovärdigt 30-tal och nostalgiskt 60-tal. För dem som inte upplevt någotdera på närhåll är den verkligen värd att pröva. Och de som minns dess oerhörda genomslagskraft ser gärna om den.

I ”Bonnie & Clyde” har Arthur Penn också ett par briljanta manusförfattare, Robert Benton och David Newman, som medberättare. Tillsammans kan de få en enda scen eller ögonblicksbild att verka som en metafor för en epok och ett samhälle, här depressionens USA: Efter den bankstöt som skördar ett första dödsoffer gömmer sig ligan, utökad med en bilreparatör, i en biograf där man råkar visa en ny musical, ”Golddiggers 33”. De har ett år kvar att leva. Balletten som snart ska bli arbetslös, både i verkligheten och på vita duken, dansar bland dollartecken och en ung Ginger Rogers trallar ledmotivet: ”We’re in the money!”

Den femte filmen är kanske ännu mer än ”Bonnie & Clyde” själva essensen av amerikanskt 70-tal – film och samhälle, myt och verklighet. Det är åter en annorlunda västern – Little Big Man, 1970.  Den bygger på romanen med samma namn – en ironisk skröna i den judisk-amerikanska romantradition, som ofta avsatt sig i bra filmer – som Hellers Catch 22 och Doctorows Ragtime. Det ger en magnifikt underhållande, tragikomisk blandning av samhällssatir, pro-indiansk västernhistoria och memoarer i intervjuform med en 126-årig äventyrare (spelad i olika åldrar av Dustin Hoffman), om vilken man aldrig vet om han är storljugare eller sanningsvittne.

Känner man till något om västernfilm och om amerikansk historia hittar man mängder av referenser till båda, fyndigt inlagda i en spännande handling, full av oväntade vändningar eller ’plot points’.  I fråga om västerngenren en rad händelser som blivit klassiska inslag – från mordet på Wild Bill Hitchcock under pokerspel, där given han sitter med fått namnet ”Dead Man’s  Hand” till massakern på indianer vid Witchita River och ”Custer’s Last Stand” vid Little Big Horn 1876. Och man anar, bakom satiren och våldet, mycket av det som diskuterats i media och på alla campus i 60-talets USA: Kubakrisen, de politiska morden på bröderna Kenney och Martin Luther King, Vietnam och antimilitarism, raskonflikter och medborgarrättsrörelse. hippiekultur och nyväckt intresse för de nordamerikanska indianerna, deras liv och tänkande, och för koloniseringen speglad i pionjärmyter och folkmord. För mig framstår ”Little Big Man” som Penns viktigaste film, trots 70-talsstuket mer aktuell i dag än när den kom. Den är både ovanligt kvick satir och ett tidsdokument över hundra år amerikansk historia, från 1860tal till och med 1960-talet. Gör om det, den som kan.

Jag fick tillfälle att träffa Arthur Penn vid tre tillfällen, det första i samband med en intervju då ”Bonnie & Clyde” hade Sverigepremiär. Jag skrev f.övr. en ohyggligt lång essä om den i ”Filmhäftet” – det var på den tiden då det fanns riktiga filmtidskrifter i Sverige, med långa originalartiklar, ibland om en enda film. Då var också filmvetenskapen ett nytt ämne, präglat av viss optimism och nybyggaranda. Jag vet, eftersom jag var med och byggde länge, 1969-2002. Varje termin under de första åren visades en s.k. introduktionsfilm, som ännu inte gått upp på bio och blivit recenserad – tre av oss lärare ägnade den var sin föreläsning ur olika perspektiv. En av de första introfilmerna var ”Bonnie & Clyde”, en annan var ”Little Big Man”. Inspelningen av den sistnämnda var jag inbjuden att följa men måste, ironiskt nog, tacka nej eftersom jobbet krävde att jag stod kvar i Stockholm och pratade, bl.a, om Arthur Penn.

Som jag minns honom framstår han som en typisk amerikansk intellektuell i bästa mening – kvick och skarpsinnig, älskvärd och tolerant, anspråkslös och allmänbildad. Han företrädde det politiska och kritiska förnuftet, som fortfarande sitter trångt i de flesta sammanhang. Därmed erbjuder han med sina filmer själva motbilden till det USA som uppträdde i programmet om republikanernas valrörelse, nyligen visat i TV1 – en grotesk politisk freak show, fylld av rashat, fördomar, vidskepelse och renodlad dumhet.

Till Sarah Palins Förlovade Land behövs motbilder.

God bless Arthur Penn’s America.

Detta bidrag till min favoritblogg tillägnar jag en som skulle sagt detsamma – vår förste filmprofessor, Rune Waldecrantz. Han var en i akademiska sammanhang någon så extremt ovanlig som en alltigenom positiv och prestigelös människa. Till honom finns anledning att återkomma under 2011, då han skulle ha fyllt 100 år.

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print