The Host, (Gwoemul, d.: Bon Hong-Jo, 2006) har kallats “världens bästa monsterfilm”. Jag skulle nog i allafall sätta The Host bland de fem bästa monsterfilmerna, vilket borde ses som ett rätt gott betyg från min sida. Å andra sidan brukar inte filmer som kallas “monsterfilm” vara särskilt bra. Jag kan faktiskt bara komma på tre filmer som skulle komma med tillsammans med The Host på en sådan “topp fem” lista: De två första Alien-filmerna samt Hajen. Möjligen Gremlins. Jag har också gått igenom en hel del listor på filmer som på olika grunder kallas monsterfilm. Men det är svårt att hitta bra filmer bland dessa.

Handlingen i The Host då? Tja, vad skulle du göra om du var en liten flicka och blev tillfångatagen av ett stort monster? Monstret som titeln The Host antyder är “värd” för ett par barn som hamnat i dess våld. Monstret lever vid vattnet i ett område som regeringen beslutar sig för att stänga av på grund av ett påhittad virus. Och sedan har vi ju familjen som letar efter den “kidnappade” flickan.

Är då The Host även allmänt sett en bra film och inte bara bra som “monsterfilm”? Först och främst kan jag säga att jag har länge funderat på att skriva om The Host. Och detta på grund av att jag anser att den är värd en bra och djuplodande recension, så bra är den. Och att östasiatsk film kommer så ofta i skymundan är ett annat skäl. Men det är så mycket jag planerar att skriva om. Och rent allmänt sett är jag överhuvudtaget inte en riktig vän av recensioner.

Varför anser jag då att The Host är en sådan film som verkligen förtjänar att skrivas om? Det är inte bara en riktigt bra film, utan har en hel del egenskaper som gör den speciell och annorlunda.

Först: Vad är The Host för film? Detta är faktiskt en svår fråga. Den är svårdefinierad. När jag först kom i kontakt med filmen var för några år sedan då jag upptäckte att den fanns med bland en samling skräckfilmer från Sydkorea som jag lyckats inhandla på resande fot i Öst. Nå väl, själv skulle jag nog inte placera den bland skräckfilmer. The Host har rysarkvalitéer, men är mer spännande än skrämmande. Framförallt är det en actionspäckad monsterrulle, kanske bättre jämförbar med en film som Aliens.

Men dessutom finns en humor i The Host som gör filmen komisk mitt i det svarta. Först och främst är huvudkaraktärerna, som den bortsprungna flickans familj består av, genomgående komiska. Man vet ofta inte när man ska skratta eller inte. Rätt som det är övergår en komisk sekvens till en hemsk, eller skrämmande sådan. Eller så är det en spännande eller magstark sekvens som övergår i komik. Detta gör The Host rätt annorlunda som monsterfilm betraktat. Och det är ett mycket uppfriskande drag.

Men dessutom följer filmen The Host inte riktigt de vedertagna berättarregler som brukar gälla i populärfilm. Detta är kanske ett ännu mera intressant drag. Oförutsägbarheten är möjligen narrativets riktiga drivkraft. Först engageras vi av de märkliga karaktärerna och hålls fast i berättelsen av ovissheten. Dessa två kvalitéer är inte särskilt vanliga i populärfilm, särskilt inte i skräckfilm och framförallt inte i de filmer som märks “monsterfilm.

Men på tal om ovisshet och The Host, drar jag mig till minnes vad Alfred Hitchcock en gång sa: Tänk dig att ett par viktiga karaktärer sitter vid ett bord. Under bordet ser att det står en låda som man vet att det är en bomb i. Då får man aldrig låta bomben smälla. Karaktärerna måste räddas i sista stund, annars blir publiken arg. Man kan skrämma publiken, men den får aldrig bli arg på filmen. Med det sagt är inte de oförväntade vändningarna i The Host alltid positiva. En filmskapare bör veta när man bör gå publiken till mötes.Utan att avslöja för mycket kan jag säga att The Host på ett eller två sätt bryter mot denna oskrivna regel, och att det inte är till filmens fördel. Detta är dock en av de få svagheter jag överhuvudtaget hittar med filmen.

Intressant är också Sydkoreanernas benägenhet att ta fram mönster från klassisk melodram. Familjerelationer är vad handlingen rör sig kring. Men samtidigt har jag känslan av att det är mycket som rör relationerna i filmen som är koreanskt och österländskt, förhållanden som kanske inte alltid är så lätta att förstå sig på, eller komma överens med, om man själv inte har en bakgrund från Öst. Jag har själv en viss inblick i Österländska förhållanden, särskilt kinesiska. I både Japan och Sydkorea finns dock ett helt annat patriarkaliskt drag än i Kina som jag har något svårt att förlika mig med. Det finns till exempel ibland en traditionellt drag av att kvinnan helt och hållet skall kunna offra sig för man och familj. Se filmen The Host till slut och betänk detta…

Samtidigt har The Host många positiva egenskaper från österländskt berättande. Även om flickan är i ett offreläge, ger hon aldrig uttryck för att vara ett offer. Och överhuvudtaget är de starkaste karaktärerna i filmen kvinnor, så som det faktiskt ofta är just i österländskt berättande. Lät detta motsägelsefullt i förhållande till ovanstående stycke? Nå, se filmen själv…

Summa summarum, filmen har ett CGI-monster av högsta klass, intressant persongalleri av utmejslade karaktärer, den är snyggt fotat, bra klippt och tempomässigt välberättad. Och den har både värme och humor. Jag har själv läst en del halvt negativa recensioner, men personligen anser jag att filmen The Host är högoktanigt filmskapande på många plan. Om jag betygsatte den som “ren film” skulle jag ge den en sjua eller åtta av tio. Som genremässigt obestämbar monsterfilm får den en klockren tia.

[youtube]6KhNOOZGKuo[/youtube]

Detaljer om filmen ges på IMDB.

För dig som tyckte om The Host, läs även relaterat inlägg:
Chaw – ny monsterfilm från Sydkorea

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print