Visst finns takfilmer, falla-ner-filmer, bergsfilmer som Cliffhanger och flygkaparfilmer som Beslut utan återvändo. Och så finns det också en hänga-i-en-klocka-film som Harold Lloyd gjorde i Safety Last (1923) och andra filmer där falla-ner-olyckor hänt på riktigt som Buster Keaton och Jackie  Chan utsatt sig för i otaliga filmer.

Höjder finns i så många olika former, är det inte tak, så är det klättring på husfasader, skyskrapor, berg eller så blir det nån luftballongstur. Luftballongen är tacksam, men kanske mer för komedi än för spänning. I W.C. Fields You Can’t Cheat an Honest Man spelar just en luftballongsfärd en roll och fungerar kul med två självtalande buktalardockor dessutom. Surrealistiskt så det förslår. Men jag har inte sett nån spännande jakt i luftballong, inte vad jag kan dra mig till minnes i vilket fall. En del hopp från flygplan och jakt med typ fallskärmar finns ju dock i flera Bondfilmer.

Men vad är det egentligen som gör att just höga höjder är så spännande? Vi är ju rädda för sånt. Ibland i alla fall. Vi blir så medvetna om hur små vi är, hur skört livet är och om vår egen dödlighet. Vi är ju faktiskt inte skapade för att flyga eller klättra på väggar, bara vandra på jorden på våra två ben. Men vi försöker ju alltid vara mer än vi faktiskt är och om man gör det leker man ju med Guds plan, är det så? Så höjder innebär spännande och ofta till och med sublima upplevelser, inte sant? Film på höga höjder är alltså höjdarfilmer, det är ju helt logiskt.

Sponsrat inlägg

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print