Höjdarfilmer, eller vad ska man egentligen kalla de där filmerna där höga höjder spelar stor roll? Kanske är namnet “höjdarfilmer” i det vitsigaste laget, men ibland passar det oförskämt bra. Hur upplever vi egentligen höjder? Vad tillför höjder för spänning till filmer egentligen? Jag associerar det mesta jag läser om till filmer. Eftersom jag jobbar med bl.a. ett upplevelseföretag läste jag in mig för ett tag sedan på en upplevelse som kallas takvandring. Och då började jag direkt fundera över vilka filmer som utspelas över Stockholms takåsar och hur man skulle uppleva filmerna ur karaktärens perspektiv om man vandrade på takåsarna. Vad sägs om Mannen på taket? Det är ju en i vårt avlånga land välkänd film som utspelar sig i Stockholm och till viss del på flera av Stockholms tak. Den smått briljanta filmatiseringen i all sin vardaglighet av Bo Widerberg är ju en given svensk klassiker och nämnar i alla möjliga svenska filmhöjdarsammanhang. Med tanke på att filmen såldes till 40-länder kan det räknas som en av Sveriges största internationella filmsuccéer. En annan svensk film som bokstavligt talat i bilderna flög igenom skallen på mig var Mio min Mio. Jag gillade boken när jag var liten och såg tre olika teateruppsättningar . Därför var jag rätt besviken på skräpfilmen och orkade inte se igenom heka. Och tyvärr var det en modern stad som pojkvaskern flög över med andens hjälp. Högt över taken. Nej, då föredrar jag Karlsson på taket, trots att den filmen har lika dålig läppsynkning.
Om man snackar Hitchcock, vilket jag gillar att göra, så finns ju ”höjdarscener” lite varstans i filmerna. I den lite mer okända Spellbound spelar höjden en riktigt stor roll för handlingen och de psykologiska svängarna. Och i Vertigo spelar höjden en riktigt stor roll för titeln och handlingen. Den börjar ju och slutar med scener på farliga höjder. Takscenerna knyter fast början och slutet med varandra och bildar typ en rundgång eller hur man nu ska säga. Ja, du fattar nog. Samma sak är det med ”Fönstret mot gården”, nästan i alla fall. Med betoning på ”fall”. I början i form av ett brutet ben. Och sen blir det två.
Är jag den enda som inte gillar Mannen på taket? Välspelad men så tråkig. 🙂
Hmm… Det var länge sen jag såg den. Men jag gillade vardagstempot.