Om jag någon gång skulle vara med i en Game Show typ “Vem vill bli miljonär”, eller annan kunskapsshow skulle jag faktiskt vara lite rädd för just film som tävlingskategori. Det är väl som med litteratur, historia eller sport, alltså det är ett väldigt brett ämne. När jag läser internationella bloggar som jag gillar, typ Collider eller ännu mera lättsamma /Film (Slash Film) känns det som att det inte är så konstigt att det är väldigt många som håller igång och skriver samtidigt på samma ställe. Det händer så otroligt mycket i filmvärlden hela tiden och bolagen hypar allt, även om det bara finns en idé till en film eller om en producent tittar i ett manus. Allt, allt, allt ska fram i mediabruset. Det är en otrolig commerce. Och det finns ju naturligtvis så mycket filmer. Varför man startar en blogg om film har jag egentligen ingen aning om. Det finns otroligt många svenska och oändligt många engelskspråkiga. Men jag antar att de flesta som håller sig fast vid bloggandet gör det för sin egen skull. Jag har faktiskt en helt annan blogg om ett helt annat ämne. Det handlar om Tai Chi som stridskonst och självförsvar. Och jag skriver på engelska. Du hittar den här om det intresserar dig: Tai Chi Thoughts
Min poäng är inte att göra reklam för vare sig den eller Tai Chi som mitt intresse. Men jag skriver på engelska och når genom detta ut över hela världen. Folk hittar mig på sökningar i alla länder, från Argentina till Indonesien. Men om jag skrev om film på engelska skulle det finnas risk att drunkna i bruset. Det är för många som vill armbåga sig fram. Mitt förhållande till den andra bloggen är helt annorlunda. När det gäller Tai Chi är det ett sätt för mig att skriva ner alla mina tankar och idéer, få ner dom på papper och ha allt samlat på ett ställe. Så slipper jag tänka, fundera och behöver inte vara rädd för att tappa någon idé. Film är annorlunda, i alla fall när man skriver om film istället för att skriva om att göra film. Det senare är mycket svårare och kräver en helt annan tankemässig insats. Tycka och ha åsikter kan väl vem som helst ha? Och det finns ju hur mycket som helst att tala, diskutera och betygsätta. Men visst kan det vara roligt och vissa bloggare hittar snabbt glädjen utan att bekymra sig om vare sig kulturell prestige eller besökarantal. Jag tror att det är där någonstans man måste befinna sig om man vill blogga om film. På något sätt måste glädjen komma först och alltid vara i centrum. Annars är det lätt att tappa sig själv. Och film som ämne är ju så stort, så det kan bli svårt att hitta tillbaka till sig själv. För mig har det också varit svårt att hålla kvar bloggen pga arbetstempo med mitt företag och allt som händer omkring mig. Men om man har filmen i blodet så hittar man alltid tillbaka. Nåja, nu är bloggen igång igen och visst blir det en ny uppförsbacke. Fär min del handlar det om att veta vad man egentligen vill skriva om. Film är stort, egentligen alldeles för stort.
