Jag kommer ihåg när jag först hörde talas om Matrix (1999). Det var sommaren innan den hade premiär här. Den hade redan visats i USA och en bekant hade varit där och sa att den var helt fantastisk. Jag gick och såg den senare med en vän på bio. Den var intressant, jag gillade den. Filmen slog många med häpnad. Det var en oväntat bra actionfilm och den dök helt plötsligt upp som från ingenstans. En del såg den på bio utan att veta annat än att det var Hollywood-action, andra såg den utomlands och för ytterligare andra slog den ned som en blixt i flygplanen som underhållningsfilm.
Jag vet inte om jag själv blev så enormt överrumplad av Matrix, jag kommer inte ihåg det. Men jag var definitivt glatt överraskad och tyckte att det var en häftig film. Dessutom tilltalar mig temat, om en värld som egentligen är en illusion, en “filosofisk mindfuck” som en bloggare beskrev det. Jag hade också redan en hel del band till Matrix-filmerna genom mitt intresse för asiatisk film. Matrix har tagit mycket från Hong Kong-filmerna, allt från bildestetik till ljussättning och klippning. Man importerade ju till och med Hong Kongs mest kända action-koordinator, Yuen Woo-Ping, som även koordinerade Crouching Tiger, Hidden Dragon och dessutom har regisserat flera av Jackie Chans mest klassiska och älskade filmer som Drunken Boxer (Zuiquan).
Det finns mer kuriosa att fylla hela artiklar med, men bandet till Hong Kong-film är viktig för estetiken i filmen. Dessutom är japansk manga och animé en stark inspirationskälla till temat. I Japan har man länge haft en tradition med berättelser där gränserna mellan maskin och människa, verklighet och fantasi suddas ut. Andra rätt uppenbara inspirationskällor är Blade Runner och Escape from New York. Matrix kändes otroligt fräsch när den kom och känns mycket så fortfarande. Den står sig fortfarande som ett unikt verk. Samtidigt, om går man in i detaljerna och börjar granska detaljerna och inspirationskällorna är det tydligt hur mycket man tagit och plockat från olika ställen. Inget fel med det. Filmskaparna har ju lyckats knyta ihop allting på eget sätt och fått en sammanhållen form.
Alla som sett den första filmen vet att den handlar om Neo, spelad av Keanu Reeves, som får ett val, att stanna kvar i den digitala drömvärlden eller slåss mot den och för sanningen. Många “film-buffs” höjer filmen till skyarna, men visst det finns en och en annan som “bara” tycker att det är en bra actionfilm. Oavsett personlig smak är filmen ett visuellt mästerverk och en fest av fantasifull, stiliserad action. Nästan lika intressant som filmen, som jag själv känner det, fast mer på ett intellektuellt plan, är mottagandet av uppföljarna. Det finns nämligen ett riktigt stort läger Matrix-älskare som avskyr de två uppföljarna. Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå det hatet. En del av det har nog helt enkelt med att göra att Matrix för många var en så fantastisk och unik upplevelse att besvikelsen blev stor när inte de andra kändes lika fräscha och nydanande. Men den förväntningen är orealistisk. Det går inte att skapa lika unikt av en uppföljare. De premisserna existerar inte.
Däremot var nog ett av problemen med uppföljarna att man gjorde Neo lite för stark i den ursprungliga filmen. Han framställdes i slutet av filmen som en Gud med absolut makt över “matrisen”. Det uppmanar knappast till konflikt om karaktären är oövervinnelig. I Matrix Reloaded tog man ett steg tillbaka och som det visade sig hade Neo inte så stor makt ändå. Man kan tycka att det är ett fegt drag av filmmakarna att ändra på premisserna. Men jag vet ändå inte om det här är det största skälet till uppföljar-hatet. Även i en annan franchaise, som i filmen Aliens, har Cameron gjort monstren mindre farliga och mer övervinneliga för att parterna skall kunna bli en aningen mera jämbördiga och i alla fall ha en tillstymmelse till chans att överleva. Rent filmskaparmässigt finns en logik i ett sådant drag, att underlätta för att kunna berätta en historia enligt den klassiska Hollywood- modellen. Huruvida publiken eller fansen gillar det draget har ingen betydelse för producenternas olika val.
Den första Matrix-filmen är ett gediget hantverk. Tekniskt sett är den mycket bra. Samtidigt bör man ta den för vad det är, alltså en lättsam, underhållande actionfilm. Djupet i filmen ligger inte i relationerna och inte heller finns den typen av scener som brukar ge en skådespelare chansen att ta hem en Oscar-statyett, som utdragna, känslomässiga utspel eller händelser fokuserade på familjetragedier. Däremot finns en intressant utgångspunkt i världen som en digital illusion skapad av maskiner. Det är fascinerande, spännande och fantasieggande. I den första Matrix sitter alla bitar väl på plats.
Men vad gick snett i uppföljarna? Eller gick det egentligen snett? Premisserna för de andra filmerna ändras som sagt. Matrix Reloaded blev inte den uppföljare som fansen förväntade sig. Visst kan man säga att porträttet av Neo är lite fegt, att man borde kunna ta ut svängarna och ändå få det att gå ihop. Personligen har jag ingenting emot handlingen och inte direkt mot filmen heller. Det finns tvärtom mycket som jag gillar. Matrisen utgörs av ett fint och intressant karaktärsgalleri. Jag gillar dom, personligheterna. Bland annat återfinns vackra Monica Belushi och Collin Chou som Jet Li-kopia. Den rollen var i själva verket skapad åt Jet Li som också erbjöds den. Men han avböjde för att han inte ville göra en liten biroll. Det finns fler bra och intressanta skådespelare. Även viktiga biroller som tvillingarna känns välplacerade och intressanta. Även Matrix Reloaded är en intressant helhet. Men nåväl, det finns detaljer som drar ner på betyget, exempelvis långa utdragna action-scener som förvisso fungerar för en som jag, som är van att titta på utdragen Hong Kong-fighting. Men jag har en känsla av att de som inte är riktiga actionfans tröttnar lätt. Det som stör mig själv är överbruket av CGI-kopior. Innan filmen hade premiär skröt Wachowskis om att deras CGI var så bra att man skulle kunna byta ut hela karaktärer. Scenen där Neo slåss mot klonerna tog lika lång tid att filma som vissa hela långfilmer har tagit att spela in. Men nej, man blir ändå inte imponerad av den digitalt tecknade massfighten, just pga att den är så uppenbart digitaliserad, att man skriver åskådaren i pannan att det är just “CGI” som det handlar om.
Även slutet av den andra filmen och övergången till den tredje filmen, Matrix Revolutions, uppskattar jag. Där finns en intressant vändning som ändrar förutsättningarna. Återigen måste Neo göra ett val och välja verklighet. Den tredje filmen innebär för övrigt inga nya innovationer jämfört med den andra filmen eller nya spännande karaktärer. Den utspelas mycket i “den verkliga verkligheten” och mindre i matrisen än i de andra. Majoriteten av filmen känns som en rätt ordinär actionfilm. Men det är ändå ett solitt hantverk och en välgjord film. Det är ändå lite märkligt att de känns så olika, tvåan och trean, när de planerades och spelades in samtidigt. Egentligen var meningen att de skulle gå upp på bio samtidigt med bara två veckors mellanrum.
Uppriktigt sagt förstår jag inte aversionen mot de två uppföljarna, varför en del fans hellre inte vill kännas vid filmerna och låtsas som att de inte finns. Jag vet inte heller vad som skulle vara bättre med den första filmen om de två andra inte fanns. Men jag antar att det i själva verket handlar om det stora intrycket som Matrix gjorde på många som såg den och att man helst vill lämna intrycket intakt, orört.
Matrix: 4/5
Matrix Reloaded: 4/5
Matrix Revolutions: 3/5
Jag avskyr inte uppföljarna den är bara avsevärt sämre än den första filmen. De vinner dock på om man ser alla filmerna i ett svep – något jag gjorde sist.
En av de största inspirationerna till första filmen är Morrisons The Invisibles där man faktiskt har plockat hela scener ur serien till filmen.
Mmm… Jag har har läst om det, men det är en film som jag inte hunnit se än. Tack för påminnelsen.
Bra genomgång! Jag hade turen att ha stött på en del HK-action innan The Matrix så även om jag naturligtvis tyckte att den var ruggigt snygg blev jag kanske inte “blown away” på det sätt som jag uppfattat att många blev.
Sedan upplevde jag relativt tydligt att det inte funnits samma möjligheter till ett genomarbetat manus i uppföljarna som originalet. Men där hade väl syskonen filat i ett antal år innan det blev något?
Tack Sofia. Jo, perspektivet är olika beroende på vad man sett förut. Samma sak med Crouching Tiger Hidden Dragon…. Som hade samma actioncoordinator… Angående manuset till framförallt 2:an tror jag snarare att det var överarbetat. Man ville så enormt mycket att man missade fel ibland. Eller så fick man inte fram det man ville. Inte så många kockar, men man ville inte nöja sig med en enda soppa, utan snarare göra många olika soppor och blanda ihop alla samtidigt. Det är den känslan jag får i alla fall.