Visst kan man bli rik genom att stjäla kontorsmaterial. Men grabbarna i Office Space har en mycket smartare idé. Tänk om man bara stjäl lite från varje pengatransaktion, bara där 0,5 öre eller vad det kan röra sig om, de där små skitsummorna som ändå kommer att justeras för att nå upp till minsta betalsumma. Ingen tänker ju på de där pengarna som ändå justeras lite upp och ner. Säkert skulle även en bra bokföringsbyrå ha lätt att missa det ekonomiska påhittet. Förutom en riktigt bra grundidé Office Space innehåller också många härliga karaktärer och jobb-relaterade händelser.

Jag gillar verkligen scener bland arkiveringssystem och förvaringshyllor, filmer där folk klistrar hysteriskt mycket Post-It-lappar överallt och med personer som sitter uttråkade och trycker sporadiskt på häftapparater. Visst är ett kontor en tacksam filmmiljö?! Men varför då i hela friden finns det så få filmer där kontorslivet verkligen är i centrum? Den som jobbat i ”verkligheten” känner igen sig i en tecknad serie som Dilbert och i TV-serien The Office. Självklart känns också filmen Office Space ibland obehagligt nära verkligheten. Oavsett om det handlar om film eller TV bäddar kontorsmiljön för succé med alla idioter man träffar där och jobbar med.

Men ändå tycks nästan alla ”kontorsfilmer” egentligen handla om något annat. Sök själv listor genom att googla ”office movies” eller liknande så ser du att de flesta filmerna egentligen inte alls handlar om kontor eller inte ens utspelar sig på ett kontor. Nåja, det finns väl ett fåtal filmer som man kan kalla ”riktiga” kontorsfilmer. Den bästa förutom den film som redan nämnts, alltså Office Space, måste vara mästerregissören Billie Wilders The Apartment med Jack Lemmon och Shirley MacLaine i huvudrollerna som vann Oscar för bästa film 1960. Enligt titeln handlar den om en lägenhet som hyrs ut för vänsterprassel, men till den större delen utspelas filmen ändå i kontorsmiljö och handlar om kontorsrelationer. The Apartment häftar klammern mitt i prick på många sätt och vis. Genomslagskraft får den på grund av sin realism med vardagston naturligt tempo.

Den första hälften av 9 to 5 med bröstdrottningen Dolly Parton bör också nämnas.  Partons välbehag passar perfekt in i hennes roll som sekreterare till en pervers chef. Men när filmen förvandlas till en feministisk hämndfantasi spårar den ut värre än ett expresståg i full fart. Men det är ju ofta så att det är vardagshändelserna och iakttagelserna från verkligheten som är det roliga och intressanta i filmerna.

Det finns nog andra filmer som bör nämnas, men endast inom parentes. Originalboken som Djävulen bär Prada bygger på är skriven av en person som jobbat i modeindustrin. Den handlar mer om modevärlden än om kontorsliv. Filmen lyckas inte heller ta med alla verklighetens små iakttagelser som gör boken så bra. Och visst finns det en hel del av kontorsliv i andra filmer, typ I Huvudet på John Malkovich. Men sen är det tvärstopp i min egen skalle på fler idéer. Kanske jag har missat en handfull filmer?  Om du har ett bra tips på en film som måste nämnas i sammanhanget så gör det gärna i kommentarerna.

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print