En dam försvinner toppar många listor som Hitchcockfavorit. Bland annat var det Francois Truffaut favorit. Det är inte svårt att förstå varför. Den har charm, humor och spänning. Som thriller är En dam försvinner dessutom riktigt smart och det är en tät berättad historia. Måhända har den inte riktigt samma djup och samma känslomässigt komplicerade relationer som Skuggan av ett tvivel eller några av Hitchcocks senare filmer, som Vertigo eller Repet, men annars är det här Alfred Hitchcock när han är som allra bäst. Det här är också när lätthet och humor gör sig allra bäst hos “The Master of Suspense”.   

En dam försvinner är faktiskt delvis en ren komedi. Filmen börjar i ett fiktivt land, Bandrika, på ett värdshus med en rad märkliga, färgstarka och till och med på gränsen till bisarra karaktärer. Vi får vara med om en del komiska händelser som etablerar de karaktärer vi kommer att få återse senare.

Berättelsen kommer inte riktigt igång förrän Iris (Margaret Lockwood) är på väg att stiga på ett tåg. Efter att ha fått en blomkruka i huvudet gör en gammal dam, Miss Froy (Dame May Whitty), henne sällskap upp på tåget. Men efter att Iris har somnat och vilat en stund  försvinner den gamla damen helt plötsligt. Har Iris drömt? Är hon galen? Ingen verkar ha sett den gamla damen. Vad i hela friden händer egentligen? Iris får hjälp av en viss man, Gilbert (Michael Redgrave), att leta, men inte ens han verkar helt och hållet tro på hennes historia. Var det så att hon bara drömt ihop det hela efter att ha fått den där smällen i skallen. Nåja, det blir att leta ledtrådar och först och främst försöka övertyga Gilbert. Men det blir inte lätt. Och får dom egentligen reda på sanningen?

Jag sade att En dam försvinner var en smart thriller. Och den har genomgående en smart och rolig dialog:

Gilbert: What was she wearing? Scotch tweeds wasn’t it?
Iris Henderson: Oatmeal tweeds.
Gilbert: I knew it had something to do with porridge.

Humorn och ironin är genomgående i den rappa dialogen. Varför finns det inte längre rapp och rolig dialog i ”vanliga” filmer?

Jag både beundrar och hyllar Hitchcocks sätt att hela tiden lyckas vrida och vända på sanningen och få publiken att undra över vad dom faktiskt har sett. Och i slutet av filmen vänder han om steken helt och hållet ännu en gång. Och så visar det sig att saker och ting är lite annorlunda än vad man kunde ha kunnat tro. Jag lämnar det så tills vidare om du inte hunnit se En dam försvinner. Hitchcock är verkligen en mästare i smart berättande. Tänk att till och med en gammal film från mitten av 30-talet kan kännas fräsch och ny i förhållande till den uttjatade och förutsägbara Hollywoodmodellen. Och som bonus tål den till och med att se en eller två gånger till. Då uppmärksammar man liksom ledtrådarna som man missat den första gången. Och vips blir filmen faktiskt ännu bättre och får ännu fler dimensioner. Det är så bra filmer skall vara.

Cameo: På Victoria Station, Hitchcock har en svart rock och röker en cigarett.

Betyg: 9/10