En agent (Lucie Mannheim) mördas och en man, Hannay, (Robert Donat) blir både efterlyst för mordet och samtidigt indragen i ett spiondrama där hemlig information är på vift. Han drar bokstavligen , i handfängsel, med sig den oskyldiga stackars tösen Pamela (Madeleine Carroll) och tillsammans blir det en flykt från både polis och brottssyndikat, på jakt efter sanningen. Vad är egentligen “de 39 stegen”? En Kod? I sådana fall för vad?
Att en man blir oskyldigt anklagad för brott är ett återkommande tema i flera av Hitchcocks filmer. Här, i De 39 stegen, är det i form av en klassisk jakt-och-råtta-lek, gjord nästan som en roadmovie. Hannay är en cool-lugn anti-hjälte och Pamela är en av filmhistoriens mest framträdande ”irriterande-kvinnlig-sidekick”, fast ändå inte så irriterande. Även om liknande karaktärer förekommer i litteratur och i melodramteater är Carrolls säkert en av de mest tongivande, efterhärmade kvinnliga side-kicks någonsin. Hon är också den där klassiska kvinnorollen som nästan måste skyddas för sitt eget bästa. Hitchcock skall ha låtit skådespelarna Donat och Carroll vara handfängslade en halv dag innan inspelningarna av scenerna påbörjats för att de skulle komma i ”rätt stämning”. Märkena på handleden efter handfängslen som hon visar upp är för övrigt riktiga.
Det är en härlig film, både tät i handlingen och rappt berättad. Det finns en John Ford-precision i De 39 stegen. Filmen har inte en onödig bild eller en onödig replik, fulländad i stil och form. Det här är också den film där Hitchcock verkligen hittar sin svarta humor. De 39 stegen har en slags självironisk distans och äventyrshumor som kommer nära den i Indiana Jones-filmerna. Och jag misstänker faktiskt att Lucas och Spielberg har hittat mycket inspiration från just den här filmen till Indiana Jones: Till humorn, till relationer mellan Indy och hans eviga kvinnliga side-kicks, och inte minst till Indy själv som ju faktiskt i sin stil är rätt lik Hannay.
Cameo: Omkring sju minuter in i filmen, utomhus. Hitchcock kastar ett tomt cigarettpaket.
Betyg: 8/10
Såg om The 39 Steps för en tid sen och även om den inte alls var dum så tycker jag den inte tillhör övre halvan av Hitchcocks filmer. Lite synd då första halvan av filmen är bra, men tappar när han träffar Pamela. 3/5 är mitt betyg.
Jag kan absolut förstå din uppfattning och hålla med om att filmen tappar fart under andra halvlek. Håller också med om att den inte når upp till de bästa, även om jag visst skulle placera den på “den övre halvan”. Hitchcock gjorde ju över 50 spelfilmer.
Hmm, missade att nämna att det var bland de 30 filmer jag själv sett av Hitchcock. Av de 30 skulle den placera sig runt plats 20 skulle jag tro.
Okej, runt 20 plats. Nånstans mellan 15-20 plats hamnar den nog hos mig med. Men jag misstänker att den ändå hamnar rätt högt uppe bland alla filmer du sätt. :nod:
Runt 15-20 plats som sagt. Och ändå får den en åtta. Men det tycker jag den är värd. 😎
Det är utan tvekan en bra film som ofta hyllas. Det är helt enkelt en bra, tidig Hitchcock, även om jag föredrar hans lite senare filmer. 50-talet var hans storhetsperiod i mina ögon där det mesta föll på plats. En favoritregissör är han utan tvekan.
Japp, Pamela var en aningen irriterande karaktär. Intressant det där om att Hitchcock valde att handklova ihop de två för att de skulle komma i rätt stämning. Men det funkar tycker jag.
Jojjenito postade nyligen…Hitchcock: The 39 Steps