Arthur Kipps är förlorad i djup sorg. Detta påverkar hans arbetsinsats och chefen ger honom nu en sista chans att visa att han ska få behålla sitt jobb på en advokatbyrå i London. Chefen skickar ut Kipps till en liten landsbygd mitt ute i ingenstans för att reda ut ett dödsbo efter en bortgången kvinna. Hade det inte varit för chefens uppsäggningshot hade antagligen Kipps lyssnat på ortsbefolkningen och lagt benen på ryggen, för det visar sig snart att byn är hemsökt av en svartklädd kvinna som vägrar förlåta byn och dess befolkning för den djupa sorg som drabbat henne.

Daniel Radcliffe har vuxit ifrån Harry Potter och går vidare till en tragisk vuxenroll i en nervkittlande skräckfilm. Tittaren rycks med i filmen och tempot är riktigt bra på sina ställen. Det finns scener som hade kunnat göras annorlunda; kameran kommer lite för nära ibland och effekten av stigande spänning hade kunnat bli ännu bättre om inzomningarna, med den krypande känslan av att någonting kommer närmare, hade kunnat vara mer välplacerade än vad de är. Det är lite för ofta som dessa effekter används vilket försvagar istället för att förstärka scenerna. Ändå är det just dessa effekter som gör det mesta av filmen. Man blir sittandes på helspänn i väntan på vad som snart ska dyka upp. Och plötsligt dyker de också upp.

Jag får inte något riktigt grepp om vad regissören, James Watkins, vill förmedla. Han lyckas dock hålla en konstant känsla av mörker och obehag, vilket ger ett stort pluspoäng. Men The Woman In Black baseras på Susan Hills bok med samma titel. Det kanske saknas delar i filmen som blir tydligare om man läser boken, vilket jag inte gjort. Antagligen får man i boken veta mer av tankegångarna i Kipps huvud. Nu finns det scener i filmen som försöker sammanfatta viktiga händelser för att föra historien i rätt riktning, men som förstör tempot i skräckfilmen. Det är svårt att förklara utan att spoila något.

Filmen rekommenderas till de som gillar äkta skräckfilm. Spökfilmer som ger mardrömmar. Men den rekommenderas också att ses med någon att hålla i handen. Och jag skulle också rekommendera den till alla Harry Potter-fans, eller kanske snarare till alla icke-fans. Radcliffe gör en strålande insatts som den djupt sorgsna Kipps. Över förväntan!

Betyget blir 3 av 5. Den är inte strålande, men den är helt klart sevärd.

Sverigepremiär 27 april.