foto: folketsbio.se

Igår, fredag 30 mars, hade Folkets Bio premiär för den uppmärksammade franska filmen Tomboy av Céline Sciamma. Den har både fått ris och ros av recensenter, vunnit fyra internationella filmpriser och nominerats till ytterligare ett pris. Storyn är enkel: Flicka flyttar till ny ort, utger sig för att vara pojke, och missförstånd blir ett faktum.

Huvudpersonen, Laure, spelas av Zoé Héran. Till sina nya vänner uppger hen sitt namn vara Michaël. Då har vi tittare ännu inte fått veta något namn, trots att filmen rullat i tio minuter. Det tar ytterligare fem minuter innan mamman tilltalar sitt barn vid hens riktiga namn. Hela uppbyggandet av huvudkaraktärens könsroll är väldigt intressant. Hen sitter i sin pappas knä och kör bil. Tittar på när grannpojkarna leker på gården. Dummar sig med sin lillasyster på ett typiskt syskonkärlekvis, men på ett mycket kaxigt sätt. Det handlar inte om att sitta och fläta varandras hår.  

Det kan förvisso vara en och annan könsrollsapplikation som inte är medveten av filmskaparen, men det har jag svårt att tro. Det känns som om varje händelse är väl genomtänkt. Vilket blir alldeles för mycket. Klyftan mellan syskonens beteenden är t.ex. alldeles för stor. Jag behöver inte en sockersöt rosa-älskande prinsessklädd flicka för att förstå att huvudkaraktären i en film med titeln Tomboy står i ett glapp mellan två könsidentiteter.

Ett annat exempel där det blir alldeles för mycket är när den karaktär vi tittare har blivit presenterad för som Michäel blir tilltalad av sin mamma som Laure, varpå hen reser sig ur badkaret så att vi får se att det inte är en kille. Därefter lindar hen in sig i en handduk från bröstkorgen och ner, som om hen försöker dölja ickebefintliga bröst. Några minuter senare är hen ute på gården med sina nya killkompisar och slänger av sig t-shirten för att kunna vara med i det fotbollslag som spelar utan tröja. Hen är då alltså inte brydd av sig om sin överkropp och några bröst har inte börjar växa ut. Att huvudkaraktären inte ett dugg har kommit in i puberteten är en sak, men att grannflickan Lisa inte bara har ett typiskt flicknamn utan även har börjat få bröst är åter en sak som gör att jag känner mig dumförklarad och skriven på näsan som tittare.

Filmen är bra, håller ett vettigt tempo och kommer med viktiga budskap om könsidentitet. Men, den är för extrem i detaljerna. Alla scener med lillasystern hade jag gärna tagit bort. Hon tillför inte historien någonting, mer än att visa ovannämnda klyfta. Pappan behöver dessutom inte överdriva så med sitt förhållningsätt till barnet. Förutom bilkörningen i början spelar han till exempel kortspel med sitt barn och börjar prata om poker, samtidigt som han dricker öl och bjuder sin tioåring på en klunk. Poker och öl är ingenting som jag har något emot, men i film spelar det ändå en avgörande roll i min syn på könsstereotyper,för mig ger poker och öl maskulina signaler. Jag vet att det kanske inte är lika sant för poker idag som för 10 år sedan, eftersom både män och kvinnor kan spela anonymt på  idag. Men oavsett om ni håller med mig eller inte, bespara er att se filmen, om ni liksom jag inte tycker om att dumförklaras av filmskaparen och ledsnat på övertydliga budskap.

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print