Som utlovat i min egen blogg kommer här några ord om Enhörningens hemlighet. Jag valde engelskt tal till slut. Den svenska rollistan (röstlistan?) lätt allt annat än imponerande, och egentligen är väl originalspråket alltid att föredra.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att filmen var precis som jag väntat mig, snygg och trevlig men lite för amerikaniserad. Inledningssekvensen är cool och den eftertraktade matinékänslan infinner sig direkt. Ganska snart får man också klart för sig att firma Spielberg/Jackson blandat friskt mellan Enhörningens hemlighet och fortsättningen Rackham den rödes skatt, och dessutom hämtat flera ingredienser från det något äldre albumet Krabban med guldklorna (ni vet, där Tintin för första gången möter en viss alkoholiserad och skäggig gammal sjökapten). Men det stör mig inte, snarare upplever jag det som ett smart sätt att göra historien mindre förutsägbar för de som kan albumens varje bildruta utan och innan.

Jag gillar också att det tuffar på i precis lagom tempo. Handlingen rör sig framåt ganska snabbt, men utan att det blir rörigt, och fina miljöbilder och kameraåkningar ger tid för både film och publik att andas. Inte helt otippat har dock några överdrivna actionscener slängts in mot slutet. De gamla seriealbumen kändes alltid jordnära, även när det vankades biljakter, men det är som bekant inte en kvalitet Hollywood gärna tar vara på. Istället för att göra upp med några rallarsvingar får Haddock och hans fiende mötas i en löjlig lyftkranskamp. Att se dem sitta bakom spakarna och svinga stålbalkar mot varandra känns nästan lika patetiskt som när Ripley och hennes utomjordiska nemesis gjorde upp i slutet av Aliens. Kanske sånt man får räkna med när Tintin-konceptet ska säljas in till det stora landet i väst, men för mig drar det ner betyget ett helt snäpp.

Den omtalade motion capture-tekniken tycker jag däremot fungerar utmärkt. Vattenscenerna är i allmänhet väldigt snygga, och kvarteren kring Tintins lägenhet, med grådisiga gator och rejäla gamla 1800-hus, känns riktigt levande. Tekniken lyckas också reducera skådespelarna till något slags mellanting mellan levande och tecknade, vilket ger en bra kompromiss mellan film och seriealbum. Både Haddock och Tintin ser ut och beter sig precis som de ska, även om jag kan störa mig på en sån detalj som att den senare ler och visar tänderna lite för mycket. Röstmässigt gör ensemblen också ett bra jobb, även om det är tråkigt att Milou och Dupond/Dupont måste heta Snowy och Thompson/Thomson.

Jag kan bara hoppas att amerikanerna uppskattar det tilltal som anpassats efter dem, så att vi får se fler delar i vad som skulle kunna bli en evighetslång filmserie. Nummer två lär med all sannolikhet bli Rackham den rödes skatt, den rena fortsättningen på Enhörningens hemlighet, om än kanske uppblandad med det andra kända båtalbumet, Den mystiska stjärnan. Men vilka kommer sedan? Blå lotus, med sina grymma japaner och kärvänliga kineser, lär Hollywood inte vilja ta i med tång. Förmodligen inte heller Det sönderslagna örat, vars handling kan sammanfattas med att Tintin hänger med lite indianer i djungeln, alltmedan en cynisk engelsman säljer vapen till båda sidor i ett krig mellan två fingerade sydamerikanska länder – som dessutom startats för att två konkurrerande bensinföretag vill få kontroll över oljan i området… Nä, då finns det betydligt mer oskyldig matinépotential i De sju kristallkulorna/Solens tempel. Det blir mitt stalltips för framtiden. Den som lever får se!

Betyg: 3