Filmmedia har intervjuat upphovsmannen till independentfilmen Marianne – där svensk folktro blandas med psykologisk skräck. Dessutom kan vi bjuda på premiären av filmens nya teaser!

När Kristers fru Eva omkommer i en bilolycka blir han ensam med två döttrar. Familjen hade stora problem redan innan Eva dog, och Krister kämpar för att orka med vardagen. På nätterna börjar han hemsökas av mardrömmar om en kvinna som vill honom illa. Är det en mara som är ute efter Krister eller håller han på att bli galen?

Filip  Tegstedt föddes i ”Republiken Jämtland”, och utbildade sig till manusförfattare på IHTV i Göteborg. Sin praktik gjorde han delvis på Tim Burtons Corpse Bride. Det är en underdrift att kalla Filip hjärnan bakom Marianne. Inte nog med att han har skrivit och regisserat filmen – han har även producerat och delvis finansierat den själv, bland annat genom att sälja sin sommarstuga.

Filmmedia: Varför blev det just en skräckfilm?

Filip Tegstedt: Skräck är en bra genre, även om den är väldigt missförstådd. Hela den här Video Nasties-grejen spårade ju ur totalt och gjorde att skräckfilm blev fulfilm. Skräckfilm har en väldigt trogen publik över hela världen, och de som ser skräck ser allt oavsett språk, kultur, budget och kvalitet.

För mig handlar film om att förmedla känslor till publiken. När det gäller skräck är det obehagliga känslor, men man måste få utlopp för sådana ibland också. Folk måste möta sina rädslor, och skräckfilm hjälper dem göra det.

Däremot vill jag påpeka att Marianne är ett psykologiskt skräckdrama. Bara så ingen går in och förväntar sig ett blodbad.

FM: Marianne-affischen har en stark retrolook, som för tankarna till 70-och 80-talsskräckfilmsaffischer. Hur resonerade ni kring detta?

FT: Jag ville ha en 80-tals-VHS-look på affischen för att jag växte upp på 80- och 90-talet. Omslag såg annorlunda ut då, och gav en känsla för vad filmen ville förmedla, istället för bara floating heads. Så när jag förberedde inspelningen av piloten satte jag upp lappar i Göteborg i jakt på en konceptillustratör och fick en massa svar. En av dem var Johan Fredriksson.

Jag kollade på en massa gamla affischer, bland andra Mind over Murder (i Sverige hette den Psychomania), Elm Street-filmerna, Carpenters The Thing och Madman. Jag ville ha känslan av att detaljerna i affischen inte var som i filmen, precis som det var på 80-talsaffischerna, och använda de återkommande motiven i den typen av omslag: gallersängen, silhuetten, dödskallen och så vidare. Vi kommer att använda affischen under festivalturnén, sedan får vi se vilken distributör vi får och vad de säger.

FM: Vilka andra filmer har du hämtat inspiration från till Marianne?

FT: Dark Water, Fucking Åmål, Kill Baby Kill, Donnie Darko, American Beauty, Nosferatu, Ringu, The Shining, Repulsion, An American Werewolf in London och Draugasaga – en obskyr isländsk tv-skräckfilm som visades på SVT på 80-talet.

FM: Vad tycker du om läget inom skräckfilmsgenren i dag – internationellt och i Sverige? Vart tror du att genren är på väg?

FT: Independentfilmskapande kommer att bli större och större eftersom det blir allt lättare och billigare att producera film. Jag har sammanställt en lista med i dagsläget 46 långfilmsproduktioner som har spelats in helt med digitala systemkameror, precis som vi gjorde. Och produktionerna blir bara fler och fler. Det kommer att finnas möjlighet för nya John Carpenters, Tobe Hoopers, Sam Raimis och Peter Jacksons att dyka upp nu. Det är spännande!

Innehållsmässigt tror jag det kommer att bli väldigt 70-tal framöver. Både The Exorcist och The Texas Chain Saw Massacre. Suggestiv dramaskräck och splatterskräck är lätt att göra bra på låg budget.

FM: Har du några favoritregissörer inom skräckgenren?

FT: F.W. Murnau, Hideo Nakata och John Carpenter. Murnau hade ett fantasktiskt genomtänkt bildspråk som överträffar de flesta regissörer även i dag. Hideo Nakata är ett geni. Läs Ringu-böckerna, titta sedan på filmen och se vad som är ändrat och hur det är ändrat. Titta på hur Nakata har valt att hela tiden låta Sadako röra sig mot kameran. Plocka isär bilderna. Det är lysande. I filmer som Assault on Precinct 13 har Carpenter inga spärrar alls. Det får man inte ha när man gör skräckfilm.

FM: Vilka filmer har skrämt dig mest?

FT: Jag såg Draugasaga när jag var 7, och även Psycho. Sedan var jag livrädd för skelett. I vuxen ålder har nog bara The Blair Witch Project och Hideo Nakatas filmer gett mig mardrömmar. Jag såg Dark Water på nattbio på Capitol i Göteborg. Det var mäktigt. Dagen efter hyrde jag Ringu och såg den på datorn ensam hemma mitt i natten. Problemet var att min gamla skruttiga datorskärm brukade låta utan anledning, så i två veckor vaknade jag mitt i natten av det ljudet, ensam i lägenheten efter att ha sett Ringu.

FM: Hur fick du idén till filmen? Hur kommer det sig att du valde att göra en film baserad på svensk folktro?

FT: Det finns något som heter sömnparalys och som väldigt många drabbas av. Man vaknar innan kroppen gör det och ligger paralyserad, halvt inne i drömmen och hallucinerar. Ofta drabbas man av en obeskrivligt stark rädsla och en känsla av att någon är i rummet. Jag har själv råkat ut för det, och det var en inspiration till filmen. Jag tror att myten om maran har sitt ursprung i sömnparalys.

För att göra lyckad film i Sverige så måste vi göra svensk film. Amerikansk film känns annorlunda för att den kommer från en annan kultur. Samma sak med fransk film och kinesisk film. Så jag ville göra något som kändes svenskt – och samtidigt genuint norrländskt. Folktro är något som fortfarande lever kvar i Norrland. Jag vet folk som har sett vättar. Tyvärr är det något som håller på att dö ut och därför kändes det bra att kunna belysa det med en film. Maran har aldrig fått en film förut, vad jag vet.

FM: Hur såg manusarbetet ut? Tog du hjälp av en dramaturg eller någon annan utomstående?

FT: Jag hade två dramaturger, Morgan Jensen och Johanna van Berlekom. Sedan fick jag råd av en psykolog som kunde hjälpa mig med Kristers karaktärsutveckling och Peter Stormares (som spelar psykolog i filmen, red. anm.) repliker.

FM: Du har producerat, regisserat och skrivit manus själv. Varför valde du att jobba så?

FT: Tanken var alltid att skriva och regissera. Jag valde att producera eftersom jag ville att filmen skulle göras i mina hemtrakter. Jämtland är unikt, och det förstod inte producenterna som jag pratade med. Vissa scener i filmen hade inte gått att spela in i till exempel Trollhättan. Ljuset är annorlunda här uppe och träd i södra Sverige är oftast lövträd. Här uppe är det mossig granskog och björkar.

Dessutom är Marianne en väldigt personlig film för mig. Den handlar om platsen där jag växte upp och den typ av människor som lever där. Alla platser i filmen finns på riktigt. När Kristers tonårsdotter Sandra sitter på bryggan vid Lillsjön, så är det verkligen Lillsjön hon sitter vid. Vi kommer att lägga upp en karta på vår hemsida så snart den är uppe, där man kan var allt utspelar sig i filmen Kommer man hit upp kan man besöka platserna själv.

FM: Vilka andra kreativa samarbeten har varit viktiga för filmen?

FT: Musiken har gjort väldigt mycket. Jag letade efter någon som kunde göra något psykedeliskt alternativrockigt i stil med tidig Smashing Pumpkins, Pink Floyd och Sonic Youth. Sedan hittade jag en kille i Östersund som heter Mikael Junehag som hade ett band som heter Komas Mida och det lät väldigt likt det jag var ute efter. Anledningen till att jag var ute efter just det soundet var att den typen av alternativrock skapar en mystisk känsla som passar väl ihop gammal granskog, klara sjöar, fjäll och nätter med dagsljus.

Sedan hittade vi en tjej i Norge som heter KidArctica.Hon har en helt fantastisk stämma och precis som Micke ett starkt vemod i musiken.

FM: Berätta om varför du valde att göra en film utan CGI.

FT: Jag gillar old school-skräck. CGI är jättebra när man ska ta bort saker ur bild. Men när det gäller skräck är det jättedåligt att använda för att lägga till saker. Ta till exempel när ett ansikte förvrids och munnen blir så där jättestor. Det kallas för ”Demonface”, och är en av de mest överanvända skräckeffekterna just nu.

Marianne är motsatsen till ”Demonface”. Man ser nästan ingenting alls av maran i filmen. Skulle man visa henne, skulle spänningen försvinna. Allt handlar om vad man inte ser, men bara anar off screen, i ljudbilden, ur fokus eller i negativa rymden.

FM: Hur tänkte du kring casting?

FT: Det var avgörande att få skådespelare med anknytning till Östersund. Den jämtländska dialekten är mycket speciell. Den är starkt influerad av jamskan som är ett eget språk med inslag av gammelsvenska och gammelnorska. Att ta hit skådespelare och försöka lära dem att tala jämtländsk dialekt, det var bara att glömma på vår budget.

Jag hittade många skådespelare genom Östersunds Teaterverkstad. Thomas Hedengran, som spelar Krister, hittade jag genom dramaturgen Morgan Jensen, för de kände varandra sedan innan.

FM: Vilka reaktioner fick du när du tog projektet till institut och filmpooler?

FT: SFI (Svenska Filminstitutet, red. anm.) stöder ju inte debutanter alls, om man inte har en etablerad producent och en distributör. Etablerade producenter har egna regissörer och manusförfattare som de vill jobba med. Distributionsavtal kan man inte få som icke-etablerad innan man har gjort filmen, vilket gör att den här branschen är stört omöjlig att slå sig in i. Jag vet många kreativa, talangfulla människor, som gått in i väggen av att försöka.

Filmpool Jämtland hjälpte oss med cirka 35000 kr. Sedan sålde jag sommarstugan som farfar byggde på 60-talet och som har varit i min familjs ägo i tre generationer, samt använde pengarna som var över från när vi sålde mitt barndomshem. Då hade jag halva budgeten. Sedan var Almi i Östersund jättehjälpsamma och gav mig ett stort lån för att de trodde på filmen och vill stötta kultur. Filmpool Jämtland är jättebra, och det är bra folk som jobbar där, men de har inga resurser. Det är ett stort problem både för dem och för lokala filmskapare.

SFI tittade på vår pilot och sa att ”trailern visar att vi inte kan spela in en kvalitetsfilm”, trots att ansökan tydligt sa att det var en pilot och att inget av materialet i den skulle användas i filmen. Jag tror inte att de hade  läste manuset för när jag ringde upp för att förklara om piloten visste konsulenten inte vilket projekt det var.

FM: Vad har du för planer för framtiden?

FT: Jag vill producera andras projekt, medan jag skriver på nästa långfilm. Jag har många idéer: En atmosfärisk paranoid postmodern cyberpunk-noir thriller, en mörk tidsresefilm som är som en mardrömsversion av Back to the Future möter Somewhere in Time, en uppföljaridé till Marianne, en film om asagudarna, en Sergio Leone-aktig fantasygrej om svensk folktro förr i tiden och en som är hemlig. Jag önskar bara att det fanns pengar, tid och en vilja från SFI att stödja annat än Beck 42 och Änglagård 9.

Här är den purfärska teasern till Marianne:

Vill du veta mer om Marianne? Gå med i filmens Facebookgrupp!

Besök även Saras blogg Glory Box!

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print