Joel & Ethan Coens film True Grit (2010) är en nyinspelning av en riktig västernklassiker. Filmen hade världspremiär redan i december 2010, men hos oss har den premiär den 18:e februari 2011. Här kan du läs Filmmedias Recension av True Grit:

I originalet från 1969 gestaltar John Wayne Rooster Cogburn, en roll som han också erhöll en oscar för. I Bröderna Coens remake axlar Jeff Bridges Hollywoodikonens mantel med samma roll. I True Grit ser vi också Matt Damon som LaBeouf och Hailee Steinfeld som Mattie Ross, en fjorton årig flicka som lejer Bridges att finna den som mördade hennes far.

Filmens titel kan för övrigt översättas till ungefär ”Det rätta virket”. Det är nämligen bara den som har ”rätt virke”, eller ”True Grit” som kan klara av att besegra skurken som jagas. Frågan är förstås hur Bröderna Cohen lyckats med att göra västernfilm, och hur Bridges, Damon och Steinfeld klarar av uppgifterna med att ge nytt liv åt klassiska filmkaraktärer.

Första gången jag läste om filmen blev jag upprymd över att True Grit, en av mina västernfavoriter, skulle göras om av ett par höjdarbröder inom modernt filmmakeri. Sedan drog jag mig till minnes att just remakes inte har varit Joel och Ethan Cohens starkaste sida. Och det gjorde mig tveksam. Snarare har remakes utgjort deras sämsta sida. Originalet The Ladykillers var en originell, rapp och svart mordhistoria, medan Cohens nya blev en medioker, menlös, meningslös soppa, som knappt ens var en hyfsad film. Brödernas tidigare största produktion var The Hudsucker Proxy, eller Strebern, en hyllning till Frank Capra och 40- och 50-talens må-bra-komedier. Den filmen började med en del originella inslag, men självdog knappt halvvägs.

Som sagt, jag har sett fram emot True Grit och läst om filmen. Men själv trodde jag att den skulle dröja till minst 2012. I ärlighetens namn kan jag också erkänna att jag helt hade glömt bort det jag läst om filmen och när jag gick till förhandsvisningen hade jag ingen aning om vad som väntade. Under de första minuterna av True Grit drog jag mig till minnes att jag läst något om filmen.  När filmen väl satte igång upplevde jag miljöerna och skådespeleriet som högst trovärdiga. Det här var Cohen i sitt esse!

True Grit

John Wayne i det klassiska originalet: "True Grit" från 1969

Vill du fortsätta läsa vidare vill jag varna för små spoilers, ehuru jag har försökt att inte avslöja för mycket av handlingen. Annars kan du gå ner direkt  till sidans slut och se betygsättningen.

Sheriffen Cogburn introduceras i en rättegångsscen där han har svårt att hävda att han står på rätt sida om lagen i frågan om en rad dödsskjutningar. 14-åringen vet redan att sheriffen samtidigt är en ”Hired Gun” eller ”Gunslinger”, en man som går att hyra för pengar.

Själv tog det mig en stund att förstå att det faktiskt var Jeff Bridges bakom skägget och ögonlappet. Det var först på rösten jag först kände igen honom. På det hela taget gör Bridges en magnifik roll, och nästan oigenkännlig från tidigare. Som Rooster Cogburn är Jeff Bridges t.o.m. coolare än ”The Dude”, något som borde vara ett av de högsta betyg man kan ge karaktärsskådespelaren.

Även Matt Damon är sig olik och något svår att känna igen. Att Damon var såpass formbar och kunde göra en så personlig karaktär trodde jag faktiskt inte. Det är bara att bocka och buga – jag hade fel – Damon är en duktig skådespelare. Och det här är hans kanske bästa rollprestation hittills.

Och unga Hailee Steinfeld som 14 åriga Mattie, True Grits verkliga huvudperson, är minst lika briljant, nästan bäst och mest trovärdig av alla. Varenda vuxet tonfall är trovärdigt. Hon spelar en brådmogen, lillgammal tös som verkligen vet vad hon vill och är beredd att slåss för sin hämnd. Den lilla kritik som riktats mot flickans insats är att hon skulle vara för, nästan överdrivet, vuxen. Jag kan förstå kritiken, men samtidigt håller jag hennes karaktär för trovärdig i sammanhanget. Människor blev vuxna snabbt  och tidigt under den tidsepoken. I vilket fall väntar helt säkert en fantastisk filmkarriär för unga Steinfeld.

Filmbilderna är vackra, men avskalade. True Grit från 1969, den med John Wayne, var i varm, klar technicolor. Här, i den moderna versionen, bibehålls en del av det enklare bildspråket från No Country for Old Men. Cohens verkar inte bry sig om att filmen skall vidare till DVD eller visas på TV. En del av episoderna är mörka kvälls- och nattscener vilket bidrar till att filmen definitivt bör ses på bio, eller i alla fall med ett bra hemmabiosystem i nedsläckt rum. Att se filmen på bio är i vilket fall klart värt biljettpriset. – Gör det!

Dialogen är rapp, fräsch och fantastisk. Men mycket av de rappa replikerna som känns fräscha och som äkta Cohen-dialog är i själva verket tagna direkt från filmen från 1969. Genom dialogen tillsammans med filmrollernas karaktär förstår man verkligen varför Bröderna tilltalades av just den här filmen.

Rollerna i True Grit är också riktiga karaktär – utmejslade, utstuderade och stundom rätt konstiga. Men på det hela taget är de trovärdiga och samtliga skådespelare gör ett bra jobb. Dock upprepar sig Cohens ibland och faller tillbaka i gamla manér. När skurkgänget presenteras mot slutet av filmen, upplevs dessa bad guys mer som hillbilly-karikatyrer. Uppriktigt sagt – skall detta vara en skräckinjagande ”wild bunch”? Cohens faller tillbaka till överdriven stilisering. Möjligen handlar det också om ett rent berättartekniskt spörsmål. Kanske ”gänget” borde ha presenterats något  tidigare och med tydligare bakgrund för att bättre ingå i filmens helhet.

Den verkliga svagheten i True Grit är dock slutsekvensen. Cohens har hittat på en egen avslutning som lämnar en rätt bitter eftersmak och bryter tvärt mot filmens annars festliga matinéäventyrsstämning. Ungefär lika onödig som allra sista kapitlet i den avslutande Harry Potter-boken skulle nog många tycka. Somliga har gett rådet att riva ut detta sista kapitel ur boken, och jag skulle vilja göra på samma sätt med denna film.

Men hur som helst är True Grit en mycket bra film, en av Joel och Ethan Cohens allra bästa. Och den förtjänar också ett bra betyg. Jag håller med RottenTomatoes omdöme ”maybe not the ultimate Western, but a really solid one”. Recensionen kan bara avslutas med slutsatsen att det här i vilket fall är årets bästa film hittills och trots några få skavanker blir betyget 4,5 av 5, eller en hyfsad 9 av 10.

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print