Joel & Ethan Coens film True Grit (2010) är en nyinspelning av en riktig västernklassiker. Filmen hade världspremiär redan i december 2010, men hos oss har den premiär den 18:e februari 2011. Här kan du läs Filmmedias Recension av True Grit:
I originalet från 1969 gestaltar John Wayne Rooster Cogburn, en roll som han också erhöll en oscar för. I Bröderna Coens remake axlar Jeff Bridges Hollywoodikonens mantel med samma roll. I True Grit ser vi också Matt Damon som LaBeouf och Hailee Steinfeld som Mattie Ross, en fjorton årig flicka som lejer Bridges att finna den som mördade hennes far.
Filmens titel kan för övrigt översättas till ungefär “Det rätta virket”. Det är nämligen bara den som har “rätt virke”, eller “True Grit” som kan klara av att besegra skurken som jagas. Frågan är förstås hur Bröderna Cohen lyckats med att göra västernfilm, och hur Bridges, Damon och Steinfeld klarar av uppgifterna med att ge nytt liv åt klassiska filmkaraktärer.
Första gången jag läste om filmen blev jag upprymd över att True Grit, en av mina västernfavoriter, skulle göras om av ett par höjdarbröder inom modernt filmmakeri. Sedan drog jag mig till minnes att just remakes inte har varit Joel och Ethan Cohens starkaste sida. Och det gjorde mig tveksam. Snarare har remakes utgjort deras sämsta sida. Originalet The Ladykillers var en originell, rapp och svart mordhistoria, medan Cohens nya blev en medioker, menlös, meningslös soppa, som knappt ens var en hyfsad film. Brödernas tidigare största produktion var The Hudsucker Proxy, eller Strebern, en hyllning till Frank Capra och 40- och 50-talens må-bra-komedier. Den filmen började med en del originella inslag, men självdog knappt halvvägs.
Som sagt, jag har sett fram emot True Grit och läst om filmen. Men själv trodde jag att den skulle dröja till minst 2012. I ärlighetens namn kan jag också erkänna att jag helt hade glömt bort det jag läst om filmen och när jag gick till förhandsvisningen hade jag ingen aning om vad som väntade. Under de första minuterna av True Grit drog jag mig till minnes att jag läst något om filmen. När filmen väl satte igång upplevde jag miljöerna och skådespeleriet som högst trovärdiga. Det här var Cohen i sitt esse!
Vill du fortsätta läsa vidare vill jag varna för små spoilers, ehuru jag har försökt att inte avslöja för mycket av handlingen. Annars kan du gå ner direkt till sidans slut och se betygsättningen.
Sheriffen Cogburn introduceras i en rättegångsscen där han har svårt att hävda att han står på rätt sida om lagen i frågan om en rad dödsskjutningar. 14-åringen vet redan att sheriffen samtidigt är en “Hired Gun” eller “Gunslinger“, en man som går att hyra för pengar.
Själv tog det mig en stund att förstå att det faktiskt var Jeff Bridges bakom skägget och ögonlappet. Det var först på rösten jag först kände igen honom. På det hela taget gör Bridges en magnifik roll, och nästan oigenkännlig från tidigare. Som Rooster Cogburn är Jeff Bridges t.o.m. coolare än “The Dude“, något som borde vara ett av de högsta betyg man kan ge karaktärsskådespelaren.
Även Matt Damon är sig olik och något svår att känna igen. Att Damon var såpass formbar och kunde göra en så personlig karaktär trodde jag faktiskt inte. Det är bara att bocka och buga – jag hade fel – Damon är en duktig skådespelare. Och det här är hans kanske bästa rollprestation hittills.
Och unga Hailee Steinfeld som 14 åriga Mattie, True Grits verkliga huvudperson, är minst lika briljant, nästan bäst och mest trovärdig av alla. Varenda vuxet tonfall är trovärdigt. Hon spelar en brådmogen, lillgammal tös som verkligen vet vad hon vill och är beredd att slåss för sin hämnd. Den lilla kritik som riktats mot flickans insats är att hon skulle vara för, nästan överdrivet, vuxen. Jag kan förstå kritiken, men samtidigt håller jag hennes karaktär för trovärdig i sammanhanget. Människor blev vuxna snabbt och tidigt under den tidsepoken. I vilket fall väntar helt säkert en fantastisk filmkarriär för unga Steinfeld.
Filmbilderna är vackra, men avskalade. True Grit från 1969, den med John Wayne, var i varm, klar technicolor. Här, i den moderna versionen, bibehålls en del av det enklare bildspråket från No Country for Old Men. Cohens verkar inte bry sig om att filmen skall vidare till DVD eller visas på TV. En del av episoderna är mörka kvälls- och nattscener vilket bidrar till att filmen definitivt bör ses på bio, eller i alla fall med ett bra hemmabiosystem i nedsläckt rum. Att se filmen på bio är i vilket fall klart värt biljettpriset. – Gör det!
Dialogen är rapp, fräsch och fantastisk. Men mycket av de rappa replikerna som känns fräscha och som äkta Cohen-dialog är i själva verket tagna direkt från filmen från 1969. Genom dialogen tillsammans med filmrollernas karaktär förstår man verkligen varför Bröderna tilltalades av just den här filmen.
Rollerna i True Grit är också riktiga karaktär – utmejslade, utstuderade och stundom rätt konstiga. Men på det hela taget är de trovärdiga och samtliga skådespelare gör ett bra jobb. Dock upprepar sig Cohens ibland och faller tillbaka i gamla manér. När skurkgänget presenteras mot slutet av filmen, upplevs dessa bad guys mer som hillbilly-karikatyrer. Uppriktigt sagt – skall detta vara en skräckinjagande “wild bunch”? Cohens faller tillbaka till överdriven stilisering. Möjligen handlar det också om ett rent berättartekniskt spörsmål. Kanske “gänget” borde ha presenterats något tidigare och med tydligare bakgrund för att bättre ingå i filmens helhet.
Den verkliga svagheten i True Grit är dock slutsekvensen. Cohens har hittat på en egen avslutning som lämnar en rätt bitter eftersmak och bryter tvärt mot filmens annars festliga matinéäventyrsstämning. Ungefär lika onödig som allra sista kapitlet i den avslutande Harry Potter-boken skulle nog många tycka. Somliga har gett rådet att riva ut detta sista kapitel ur boken, och jag skulle vilja göra på samma sätt med denna film.
Men hur som helst är True Grit en mycket bra film, en av Joel och Ethan Cohens allra bästa. Och den förtjänar också ett bra betyg. Jag håller med RottenTomatoes omdöme “maybe not the ultimate Western, but a really solid one”. Recensionen kan bara avslutas med slutsatsen att det här i vilket fall är årets bästa film hittills och trots några få skavanker blir betyget 4,5 av 5, eller en hyfsad 9 av 10.
Sparar mig till den här men är rätt pepp, trots remakevarning på Coens. Håller med om Ladykillers men Hudsucker Proxy är min Coen-favorit, så inget bashande i den hörnan, tack.
Sofia postade nyligen…X2- To Kill a Mockingbird 1960 och 1962
Ja, jag vet att somliga tycker om den. Uppskattar själv första delen. Men resten är som urvattnad Capra, sådeså. 🙂
Jag tyckte nog att detta var en typisk “mellan Coen” inte jättebra men inte heller dålig. Jag kunde ínte riktigt ryckas med i historien den bara rullade på. Skådisarna var bra och en del enskilda scener var bra men helheten var inte speciellt engagerande.
Jag får väl lov att tillägga att att jag gillar både Ladykillers (ensam i världen om det?) och Thu Hudsucker.
filmitch postade nyligen…R 2010 Danmark
Cohens Ladykillers, jo, du är nog den enda.
… “Hur” såg du True Grit?
Medioker och klichefylld film. Lämnar inget att minnas. Bröderna Coen kan bättre än så.
Okej, tack för åsikterna då… “Hur” såg du True Grit?
Den här tänker jag se! Och sedan ska jag läsa din, säkert utmärkta, recension. 😉
Sara BE postade nyligen…Kärlek och gift
Okej, då får jag vänta på ditt omdöme. 😎
Jag tycker ungefär som dig. Filmen var kanonbra, men jag är beredd att hålla med om att slutsekvensen känns smått onödig. Bra beskrivning där med Harry Potter.
Voldo postade nyligen…True Grit
Kan tilläga att jag tycker att Coens Ladykillers är helt okej, så filmitch är inte den enda som gillar den. 🙂
Har dock inte sett originalet.
Voldo postade nyligen…True Grit
Okej, då har du nåt att se fram emot. Dey är en riktig pärla. 🙂
Säger samma som Sara, jag sparar denna recension tills jag sett filmen. 🙂
Och sedan drämmer jag också till med att Ladykillers är en helt okej film. Kanske deras minst bra, i hård konkurrens med Intolerable Cruelty, men the Coens har i mina ögon ännu inte gjort en dålig film.
Gustav B postade nyligen…Fleet Foxes är tillbaka
Coen kan bättre än så här. “True grit” är en stundtals mycket seg föreställning och som aldrig riktigt vill komma igång. Jakten på pappans mördare blir heller aldrig riktigt spännande. Den 14-åriga flickan, som hyllats till skyarna för sin insats, påminner mer om en psykopat än om en hjältinna. Hennes motivation att hämnas pappans mördare frammanar bara tacksmanhet över att minderåriga idag kan tilldömas sluten psykiatrisk vård. Jeff Bridges spelar över så mycket att han gör en karikatyr av sin egen roll. Fulla, slitna, mansgrisiga wild-west-tuffingar har vi sett förr. Matt Damons närvaro i filmen är inte självklar. Han bistår motsägelsefullt duon i jakten på mördaren fast han egentligen avskyr dem bägge. Hans motiv att fånga mördaren är inte desamma som flickans. Han försvinner och återvänter i handlingen helt utan finess. Och stackar Josh Brolin som är själva huvudanledningen till att jakten påbörjas, får bara vara med i ett par minuter i filmen medan hans gängmedlemmar får oförtjänt mycket kameratid.
På klassiskt Coen-manér tar filmen ibland lite oväntade vndnignar som ofta kan vara underhållande och ge extra krydda, men i “True grit” lyckas inte de alls lika bra som t.ex. i “No country for old men”.
Betyg: 2/5