Det är extrema förkylningstider, och undertecknad har legat nerbäddad sedan i lördags. I sjuksoffan har det dock stiftats bekantskap med en hel del film, däribland två mysiga New York-skildringar från förra året.
Happythankyoumoreplease har förnedrats med den svenska titeln Kärlek i New York. Är det inte beklämmande? Hur mycket kan man egentligen dumförklara konsumenterna? Förmodligen oändligt, men låt oss inte hänga kvar vid det, jag håller mig helt enkelt till originaltiteln istället. Filmen är skriven och regisserad av Josh Radnor, mest känd som Ted i trevliga tv-serien How I Met Your Mother. Han presenterar oss för några unga människor i ”det stora äpplet” som alla har problem med kärleken.
Sam (spelad av Radnor själv) är en opublicerad författare som får en bortsprungen liten pojke på halsen samtidigt som han försöker flörta med bartendern Mississippi, Annie (spelad av svenska Malin Åkerman) är trött på att falla för oseriösa rockkillar och ger sin tafatta kontorskollega (Tony Hale) en chans, och Mary Catherine (Zoe Kazan) är tveksam till pojkvännens idé om att lämna stan för det själlösa Los Angeles.
Gott om klyschor, med andra ord, men om man bara accepterar dem som trovärdiga kan man få några ganska underhållande hundra minuter med Happythankyoumoreplease. Den uttrycksfulla Kazan är alltid sevärd och relationen mellan Sam och lille Rasheen är, trots vissa tveksamheter, riktigt rolig. Dessutom är New York-känslan påtaglig hela filmen igenom.
Detsamma gäller Please Give, men här hoppar vi en halv generation framåt. Kate (Catherine Keener) och Alex (Oliver Platt) har en tonårig dotter och äger en vintagemöbelbutik på Manhattan. De har också köpt upp granntantens lägenhet – innan hon dött – och kommer på så sätt i kontakt med systrarna Rebecca (Rebecca Hall) och Mary (Amanda Peet). Precis som i Radnors film har karaktärerna problem med både livsval och relationer, men regissör Nicole Holofcener vågar lite mer än Radnor. Inte nog med att Kate och Alex köpt lägenhet i väntan på att hyresgästen ska dö, de jagar också efter designmöbler i dödsbon, för att kunna sälja dem dyrt i sin affär.
Det är just denna blandning av småputtrande New York-feelgood och det lite morbida som är styrkan med filmen. Det finns många beröringspunkter med Woody Allens relationskomedier och precis som i dem gör skådespelarna, med pålitliga Keener i spetsen, riktigt bra ifrån sig här.
Med det sagt är Please Give inte nödvändigtvis bättre än Happythankyoumoreplease. Samtidigt som det morbida känns uppfriskande gläds jag åt att Radnor inte skruvar för mycket i sin film. Hans karaktärer lever bara sina inte alltför originella liv.
Så till alla som ligger hemma med täppt näsa, ond hals och New York-drömmar vill jag rekommendera båda dessa filmer. Förvänta er inte att de gör er friska, men en viss lindrande verkan kan de ha.
Tack för tips! Bra mysfilmer är alltid bra att ha på lager! 😀
Sara BE postade nyligen…Läsrapport för januari
Det var så lite så! 🙂
Tack för tipset, kul att se Josh Radnor i lite nyare filmer! Hoppas de blir fler! 😀
Tack själv! Ja, tyckte han gjorde bra ifrån sig som förvirrad ung man. 🙂
Gustav B postade nyligen…Fleet Foxes är tillbaka
Kul tips. Tack!