Till minne av Pete Postlethwaite, som dessvärre inte blev mer än 64 år innan han gick bort i cancer den 2 januari i år, vill Filmmedia tipsa om fyra fina filmer han medverkade i. Han fick sällan spela annat än bifigurer, men oavsett hur liten roll gjorde han det alltid med den äran – så till den grad att Steven Spielberg kallade honom ”världens bäste skådespelare”. Detta efter Postlethwaites medverkan i The Lost World, men jag är säker på att den store regissören också hade några av följande filmer i åtanke.

Första gången den stora publiken stiftade bekantskap med Postlethwaites karakteristiskt sammanbitna uppsyn var i Jim Sheridans I faderns namn (1993), en tragisk och, tyvärr, sann historia om Gerry Conlon (Daniel Day-Lewis) som tillsammans med sin far fick ta skulden – långa fängelsestraff – för ett IRA-attentat de inte ens var inblandade i. Det blev Day-Lewis genombrottsroll, men Postlethwaite är minst lika bra i rollen som den plågade fadern.

Ett år tidigare sågs han i en mindre roll i David Finchers Alien 3. Leta upp director’s cut-versionen och njut av den krypande spänningen och de spektakulära miljöerna. James Camerons skjutglada uppföljare Aliens framstår som ett skämt i sammanhanget, medan Finchers bidrag perfekt avrundar sagan om Ripley (som ju inte skulle varit mer än en trilogi).

Vacker musik, gröna kullar, arbetarklasshjältar och, förstås, lite kärlek. Brassed Off från 1996 är precis som sinnebilden av ett typiskt mysigt engelskt drama. Och Postlethwaite är minnesvärd som dirigenten för blåsorkestern i det nordengelska lilla gruvsamhället.

Lasse Hallström gjorde ett riktigt bra jobb med att filmatisera Sjöfartsnytt, Annie Proulx märkliga roman om den nedbrutne Quoyle (Kevin Spacey) som flyttar till en småstad i det karga Newfoundland. Postlethwaite spelar mannen som erbjuder Quoyle ett jobb på stadens tidning.

En hel värld av filmälskare saknar dig, Pete. Vila i frid!

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print