Onsdag 24 november, lagom till julhandeln, släpps första långfilmen av männen bakom The Office på dvd i Sverige. Filmmedias recensent har sett Cemetery Junction en trevlig skildring av en typisk engelsk landsort på 70-talet, som dock saknar det där lilla extra.

Året är 1973 och det händer saker i världen. Watergateaffären håller på att nystas upp, Vietnamkriget lider mot sitt slut och i medierna har ett nytt ord, feminism, börjat debatteras flitigt. Men i engelska småstaden “Cemetery Junction” kunde det lika gärna vara 1953. Unga män ser ingen annan framtid än fabriken där deras pappor redan jobbar, och de flesta kvinnor är fortfarande hemmafruar.

Freddie (Christian Cooke) vill inte gå i sin fars fotspår, så han tar ett säljjobb på det lokala försäkringsbolaget i hopp om att nå lite längre än sina föräldrar. Bruce (Tom Hughes, ett namn att lägga på minnet) har däremot valt fabriken, men säger att det bara är temporärt, en dag ska han också lämna stan. Och så har vi Snork (Jack Doolan), kompisgängets slagpåse, som inte gör så mycket över huvud taget.

Historien om drömmande unga män i en kvävande småstad är inte ny, men i händerna på komikerparet Ricky Gervais och Stephen Merchant borde den ha potential. Deras förstlingsverk, tv-serien The Office, presenterade en ny slags situationskomik som byggde på pinsamheter. Istället för en enkel punchline och ett snabbt klipp levererade huvudpersonen låga skämt, och sedan fick hänga kvar alltmedan både tittare och karaktärer började rodna. Till en början var det nästan plågsamt att se, men efter några minuter var man fast. Varenda avsnitt gick en perfekt balansgång mellan tragik och komik, och skildrade träffsäkert kontorslivets många meningslösheter.

Humorn i Cemetery Junction består tyvärr mer av enkla punchlines än obekväma situationer. Freddies pappa (spelad av Gervais själv) fäller den ena korkade repliken efter den andra, men snarare än pinsamma tystnader orsakar de bara suckar och mothugg. Skämten når inte mycket högre nivå än när Bruce ber Freddie stänga av “bögmusiken” och “spela Elton John istället”. Småkul, visst, men jag hade förväntat mig mer av Gervais och Merchant.

I grund och botten är Cemetery Junction dock inte en komedi, utan ett drama om att våga göra något av sitt liv. Och Gervais/Merchant gör ett bra jobb med att visa upp småstadens sämre sidor. Dess invånare är trångsynta, fantasilösa och ibland rent rasistiska. Skådespelarna gör ett bra jobb, men har inte alltid så mycket att jobba med. I The Office var karikatyren av typiska kontorspersonligheter en del av poängen, men i en långfilm som denna funkar inte stereotyper så bra. Någonstans måste man låta karaktärerna ta beslut som fallen utanför mallen, de måste göra något mer än bara det som åskådarna förväntar sig av dem. Billy Liar, Cemetery Junctions mest uppenbara förebild, förblir en klassiker just för att huvudpersonen är så oberäknelig.

På det hela taget är det ändå en trevlig feelgood-historia, med ett färgstarkt foto som förhöjer upplevelsen. Det märks också att Gervais och Merchants känner med sina karaktärer, kanske mest minnesvärt är Emily Watson rörande porträtt av den ständigt tekokande hemmafrun. Plus i kanten också för en historia om ett 70-talsgrabbgäng som inte slutar med organiserad brottslighet.

Varför Cemetery Junction aldrig gick upp på bio i landet förblir en gåta, men nu släpps den i alla fall på svensk dvd. Ett hett julklappstips för alla som gillar brittisk feelgood.

Betyg: 3

http://www.imdb.com/name/nm1660027/
Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print