A Tale of Two Sisters

A Tale of Two Sisters

A Tale of Two Sisters (Janghwa, Hongryeo – 2003) är en film som jag länge tänkt skriva om. Och det passar ju bra nu i Halloween-tider med en stämningsfull koreansk skräckfilm. Innan jag går närmare in på filmen kan jag nämna att jag har läst en del om vad andra har skrivit om den. Jag blev minst sagt en smula förbryllad. Kritiken var oväntat negativ: “För mycket drama, för lite rysare”, “Slutet var obegripligt”, “Inte lika bra som andra asiatiska skräckfilmer”.

Det var oväntat, särskilt eftersom jag själv värderar filmen högre än de flesta andra östasiatiska rysare, till och med mer än de flesta skräckfilmer jag sett på senare år. Okej, det där sista var lätt sagt. De bästa skräckfilmerna under en period på mer än tio år kommer från Öst, främst från Japan och Sydkorea.

Den engelska titeln A Tale of Two Sisters är väl vald eftersom filmen baseras på en klassisk sydkoreansk folksaga med samma namn som filmens originaltitel: Janghwa, Hongryeon. Titeln på filmen är också systrarnas namn i originalberättelsen, “Rosenblomma” och “Röd lotus”. I filmen heter dom Su-mi och Su-yeon, som också betyder ros och lotus.

Filmen handlar om två systrar som kommer hem efter en tids vistelse på ett mentalsjukhus. De har inte lätt att anpassa sig till en mer “normal” tillvaro. En normal tillvaro är kanske vad de skulle behöva, men den plats de kommer hem till är allt annat än normal. Mest av allt avskyr de sin styvmor. Faktumed tillhör stämningen mycket av behållningen med Tale of Two Sisters. Ingen är normal i familjen, alla beter sig konstigt. Det är en surrealistisk miljö.

Skälen till varför filmen ibland får ett rätt lågt betyg har nog att göra med fel förväntningar. Jämför den inte med japanska rysare som The Ring. Filmen bygger inte på chockeffekter. Snarare skulle man kunna jämföra A Tale of Two Sisters med  en film som The Others. Det är stämningen och att man inte riktigt förstår vad som ligger bakom det hela.

A Tale of Two Sisters är en poetisk film, mer en psykologisk thriller och inte en blodfest. Den är enormt välspelad, klurig och i stort sett annorlunda på ett uppfriskande vis. Den är dessutom briljant filmad med ett mycket vackert foto. Det som generellt brukar känneteckna sydkoreanernas filmalster är klockrent skådespeleri och filmteknisk briljans. A Tale of Two Sisters har detta i övermått och mycket mer.

Och slutet, som somliga uppfattar som obegripligt? Jag tycker att det är glasklart och utgör en mycket intressant vändning. Slutsekvensen är också något av det bästa med filmen.

Och betyget då? Ett självklart svar: Mästerverk!

Läs även: om A tale of Two Sisters på IMDB

Se även en stämningsfull trailer som säkert inte gör dig mycket klokare:

[youtube]anF5XiN8QY8[/youtube]

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print