Låt oss för ett ögonblick sätta fokus på komedier där surrealism är filmens drivande kraft, eller i alla fall ett tydligt och utmärkande drag.
Filmerna är arrangerade efter årtal. Ingen betygsättning, endast korta kommentarer.
Seven Chances
(Buster Keaton, 1925)
Det finns ofta drömsekvenser och surrealistiska inslagi Buster Keatons filmer. Keaton jagad av en hord av kvinnor är bara ett av flera genialt surrealistiska inslag i en av Stenansiktets mindre kända filmer.
[youtube]FZSTM3knaao[/youtube]
Bande à Part
(Jean Luc-Godard, 1964)
Egentligen mer ett krim-drama, men med svart humor och underhållande surrealistiska främmandegörande inslag. Och helt klart en av Godards allra bästa.
[youtube]I6pOXjQLh7Y[/youtube]
How I won The War
(Richard Lester, 1967)
Bortglömd, fenomenal krigssatir med John Lennon i en av huvudrollerna. Förmodligen stark inspirationskälla för Monty Python-gänget
A Clockwork Orange
(Stanley Kubrick, 1971)
Komedi? Satir? Drama? Framtidsvision med post-apokalyptiska undertoner? Kubricks mästerverk är närmast en genre helt för sig själv.
What?
(Roman Polanski, 1972)
Bortglömd och underskattad Polanski. Drömlik film om en tjej som flyr ett msslyckat våldtäktsförsök och hamnar i en bisarr miljö. Med Marcello Mastroianni och Sydne Rome i en mest halvnaken huvudroll.
Amazon Women on the Moon
(Joe Dante m.fl., 1987)
En rad sketcher med olika regissörer bildar en sällsynt surrealistiskt blandad kompott av grov och konstig humor
[youtube]vo4xAKY7K6k[/youtube]
Beetle Juice
Surrealism och främmandegörande element är något som verkligen kännetecknar Burton som filmskapare. Beetle Juice är inte en av Burtons bättre, men absolut en av de konstigare.
Meet the Feebles
(Peter Jackson 1989)
Jacksons Muppet-parodi är en orgie i dålig smak och våldshumor. Det är dock främst dockorna som står för surrealismen.
[youtube]PMGuABm-zKk[/youtube]
Je suis né d’une cigogne
(Tony Gadlif, 1999)
“Storkens barn”, ett radband med scener om aristokrati och klasser. Film med torr och tillbakadragen surrealistisk humor.
Survive Style +5
(Gen Sekiguchi, 2004)
Växelspel mellan berättelser som vävs in i varandra. Svart, brutalt, häftigt och intelligent. Briljant japansk surrealism.
[youtube]B8SZGBnEgWw[/youtube]
Jag upptäckte “What?”, nästan av en slump, i höstas och gillade den verkligen. Otroligt stämningsfull. Scenen där Nancy försöker vrida upp klockan på stranden till tonerna av Månskenssonaten blev en av mina absoluta favoritscener ur en film.
Precis, otroligt stämningsfull. En av mina personliga favoriter, alla kategorier. Kul att du uppskattade den.