The Grandmaster, directed by Wong Kar Wai

Wong Kar-Wai är inte en regissör för alla och The Grandmaster är definitivt inte en film för alla. Många kan säkert uppskatta de vackra bilderna tillsammans med det i huvudsak kontemplativa tempot, liksom för en del spektakulära actionscener. Men jag har samtidigt en känsla av att just den här filmen ter sig rätt kryptisk för de allra flesta. Som vanligt bryter Wong Kar-Wai mot de allra vanligaste och mest grundläggande manusreglerna. Här innebär det bland annat att det inte finns någon riktigt tydlig konflikt och att karaktärerna inte har något synbart tydligt mål. Handlingen i The Grandmaster är också uppbruten i tid och episoder, på vanligt Wong Kar-Wai-eskt vis. Fast här hänger de ändå ihop bättre än i flera andra filmer.

Superstjärnorna Tony Leung Chiu Wai och Zhang Ziyi spelar ett par dystra Kung Fu-typer vars öden korsar varandra. Tony Leung gestaltar legenden Ip Man. Men eftersom filmen inte handlar om någon specifik händelse i Ip Mans liv skulle huvudrollen kunnat ha hetat vad som helst. Och sen har vi ju Zhang Ziyi… *Gäsp* Det är nästan det enda jag förmår uttrycka. Hon gör som vanligt exakt samma typ av roll som hon alltid gör i alla andra filmer. Jag är uppriktigt sagt trött på att se henne överallt när hon visar samma två ansiktsuttryck hela tiden: Dum och neutral eller ilsket grimaserande. Men hon gör väl ett okej jobb. Mer om skådisarna och karaktärerna senare.

Jag är kluven inför mycket i filmen. Ska vi ge oss på bilderna så är de vackra. The Grandmaster är otroligt vackert filmad, suveränt klippt och som vanligt finns det spännande bildlösningar. Men samtidigt känns det förvånansvärt pompöst, teatralt och direkt uppblåst. Stiliseringen är total. Men jag gillar den mörka och melankoliska stämningen. Ibland är stämningen riktigt kuslig, som i en skräckfilm. Om den stiliserade spelstilen fungerar fullt ut är frågan. Bilderna, karaktärerna och scenografin i The Grandmaster, ja, nästan allt känns platt. Men det är tydligt avsiktligt. Särskilt i vissa bilder där karaktärerna är stillastående och placerade som om filmbilden hade varit en klassisk målning. Bilderna är ibland avsiktligt Brechtianskt främmandegörande. Nej, stiliseringen fungerar inte fullt ut.

Jo, jag gillar stämningen i The Grandmaster, men faktiskt inte särskilt mycket i just det här sammanhanget. Allt från scenografi, filmbilder till utformningen av karaktärerna känns så mycket mera wuxia än Kung-Fu. Jag hade hellre sett en mer realistisk stil. Det handlar ju faktiskt om historiska personer inte alltför långt tillbaka i tiden. Ska man dessutom behandla riktiga kampsporter tar även stiliseringen av stridsscenerna bort känslan av autenticitet.

Den mycket mera överdrivna wuxia-filmen från samma regissör, Ashes of Time, fungerar faktiskt bättre som film och helhet. Jag är faktiskt ett större fan till den filmen än till The Grandmaster. Det som förvånar mig mest är att här känns karaktärerna så endimensionella. Men i den ovan nämnda filmen liksom i Chungking Express eller i In the Mood for Love känns karaktärerna så mycket mer komplexa och innehållsrika. Här i The Grandmaster verkar varje karaktär ha en enda sinnesstämning, ett enda känsloläge.

Det märkligaste och mest egensinniga med The Grandmaster är att den verkar gjord i stort sätt uteslutande för personer som är mycket väl insatta i kinesiska kampkonster, alltså för inbitna nördar som jag själv som känner ”Kung Fu-världen” mycket bra. Hur många vet att det finns hundratals unika Kung Fu-stilar, och att många har diverse olika sub-stilar, varianter och ”lineages”? Hur många tittare förstår vilka stilar som gestaltas i filmen och vad de har för tradition och kultur eller vad olika stilar har för olika roller i klassisk Kung Fu-film? Här ges ingen bakgrund eller förklaringar. Men för att hålla ihop The Grandmaster någorlunda har vi karaktären ”Ip Man”, Bruce Lees lärare, som sagt här spelad av Tony Leung. Men filmen handlar inte direkt om honom, utan filmen är snarare brottstycken av handling i Kung Fu-världen. Verklighetens Ip Man var en ”Wing Chun Grandmaster”. Det som Tony Leung slåss med ser inte riktigt ut som Wing Chun. Men det är ju inte heller någon särskilt vacker stil, så väl är väl det.

Efter Bruce Lees bortgång var diverse Wing Chun-lärare duktiga på att framställa Wing Chun som Bruce Lees stil och göra den välkänd. Här i Sverige finns otaliga utövare. Stilen som Zhang Ziyi representerar, baguazhang (Pa Kua, Bagua) är däremot tämligen okänd här. Det som representerar stilen är ofta vackra, följsamma och cirkulära rörelser. Bagua kan därför se ut som dans. Zhang Ziyis namn Gong kommer också från en ”riktig” bagua-familj. Men mästaren Gong Baotians lärare var Yin Fu som hade en Shaolin-bakgrund. Den Bagua som Zhang Ziyi utför i slutet mot filmen har inga influenser från ”Yin”-stilen eller från Shaolin. Hennes bagua känns mer som en generisk, modern Wushu-uppvisning. Det är sånt här som gör en inbiten Kung Fu-fantast som jag själv irriterad. Man slarvar med detaljerna och respekterar inte stilarna tillräckligt mycket för att försöka ge dessa någon som helst autenticitet. Det kanske inte spelar så stor roll, men vad är det som just den här filmen handlar om egentligen?

Skådespelerskan Zhang Ziyi själv ”hittades” ursprungligen av Zhang Yimou (Hero) i en dansskola. Det syns att hon är dansare, men i bagua ska hela kroppen snurra, och skruvas. Jag ser ingen skruvrörelse som är sammanlänkad från fot till finger, ingen helkroppsrörelse och ingen ”extreme twisting movement”, varken i midjan eller den övriga kroppen. Det finns ingen kraft som kommer från mitten av kroppen och armarna rör sig helt åtskiljt från resten av kroppen. Det hon gör ser ut som bagua, men rörelserna är som ett tomt skal, helt utan innehåll och substans. Hon rör sig vackert, men det är verkligen ingen bra bagua.

I verkligheten kännetecknas klassiska, autentiska Kung Fu-stilar av ett eget speciellt sätt att använda kroppen, de har ett eget sätt att organisera kroppsdelarna, koordinera dom tillsammans på ett speciellt sätt för att skapa en alldeles särskild, unik kvalitet i kraftgenereringen. Stilarna xingyiquan och bajiquan som dyker upp i filmen känns autentiska. Men ingen av huvudkaraktärerna, vare sig Tony Leung eller Zhang Ziyi har sina egna stilars unika ”flavors”. De slåss med modern uppvisnings-wushu och fighting-koordinatorn har dessutom behandlat fighterna som om The Grandmaster var en wuxia-film. Men vad hade man egentligen förväntat sig?

Jag har inte heller någon aning om varför Wong Kar-Wai väljer att ställa Bagua mot Wing Chun, två stilar från helt olika delar av Kina som har mycket olika historia. Hela filmen, eller det lilla som kan tydas som ”handling”, har väldigt lite med riktig historia att göra förutom att karaktärerna är baserade på verkliga människor. Det känns som om Wong Kar-Wai använder händelserna för att uttrycka karaktärernas inre liv, deras personliga strävan. Förvisso brukar Wong Kar-Wai berätta om sina karaktärer genom symboler och bildspråk. Men som sagts tidigare känns dom i den här filmen ändå förvånansvärt endimensionella.

När Tony Leung slåss mot Zhang Ziyi i första delen av filmen börjar han härma Zhang Ziyis kampstil och stannar upp i en klassisk ”lejonställning” från hennes egen bagua. Och vad betyder då egentligen detta? Hur många västerländska biobesökare förstår egentligen Kung Fu-jargongen i filmens dialog och monolog? För en kines är filmen rent kulturellt begriplig. I brist på bättre jämförelse är det väl ungefär på samma sätt som om svenskar såg på en film med folkdansare. Men tänk om en kines skulle se samma film, utan vare sig förklaringar eller någon form av bakgrund. De kanske skulle uppskatta den för vackra svenska miljöer och för att den upplevdes som exotisk? Men mycket mer än så? Kanske. I vilket fall tar jag hatten av för SF som vågar ge filmen biodistribution. Jag tvivlar starkt på att The Grandmaster blir en lönsam affär. Den kommer säkert gå bra i Östasien och kanske i Frankrike. Men här hemma blir nog bioduken ett kortlivad gästspel.

En annan sak som bör nämnas är att filmen The Grandmaster var tänkt att bli betydligt längre, nästan dubbelt så lång, men klipptes ned. Det är kanske därför vissa karaktärer och stilar kläms in som korta bihandlingar. Det är kanske därför filmen inte känns som en tillfredsställande helhet? Men vilken Wong Kar-Wai-film gör egentligen det? Det är regissörens egen stil. Kanske vi får se en dubbelt så lång Director’s Cut på DVD? Men om filmen går bra på biograferna ute i den vida världen får vi förhoppningsvis både en längre version av The Grandmaster och dessutom en spin-off på samma sätt som Helgon i Neon blev till. Den spelades ju in i stort samtidigt som Chungking Express.

Så nu kanske du bara tycker att jag spyr pest och kolera över filmen och bara kommer med kritik och anmärkningar. Men så är det inte. The Grandmaster har många svagheter men samtidigt är det ett vackert och unikt konstverk som genomsyras av mycket kärlek till kinesisk kultur och historia. Men man kan nog se filmen på två olika sätt. Många som vill se en actionfilm eller en film om Ip Man och Wing Chun blir nog besvikna. Jag gissar att många skulle ge den ett så lågt betyg som en tvåa. Men som sagt, den kräver en del bakgrund och det är samtidigt ett unikt verk. Så om jag slutligen vågade mig på att sätta ett försiktigt betyg på filmen The Grandmaster….

Betyg: 5

… Och som bonus får du lite godis från Youtube här:

The Road To The Grandmasters (2013) 《一代宗師》【宗师之路·全集】 

Wong Kar-wai on ”The Grandmaster” and the Essence of Kung Fu: VICE Podcast

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print