'Tippi' Hedren som Melanie Daniels i "The Birds"/"Fåglarna"

Fåglarna eller The Birds är Alfred Hitchcocks fjädertyngda skräckfilm från 1963. Filmen anses vara en riktig rysarklassiker, men åsikterna om filmen är faktiskt något varierande. Vissa uppskattar de mycket och de andra uttrycker sitt tyckande med ett föga entusiastiskt ”mjäh”. Detta inlägg är ett svar på Plox’s trevliga om Psycho (Läs Plox om Psycho här!). Inte riktigt förtjust i fåglarna va? ”Mjäh”? Okej då, jag ska förklara vad jag anser är riktigt bra med filmen och en del som är mindre så.

Först och främst kan påpekas att filmen ett dramatempo och är i sedvanlig Hitchcock-ton mycket välspelad. Filmen innehåller också humor, iallfall till att börja med: Melanie Daniels (spelad av ”Tippi” Hedren) bestämmer sig för att återgälda ett practical joke på Mitch Brenner (Rod Taylor). Hon fastnar dock hos honom i Bodega Bay efter det att hon blivit attackerad av en fågel. Snabbt går stadens alla fåglar till attack mot invånarna. Det råder panik i den lilla staden och man vet varken vad det är fråga om eller hur man skall hantera den blodiga situationen. För fåglarna går till attack för att döda.

Något jag verkligen uppskattar med filmen är hur Hitchcock bygger upp relationerna mellan karaktärerna. Det finns hela tiden en spänning mellan dem, inte minst finns Mitch’s svartsjuka mor som visar en lågmäld distans till Melanie. Spelet dem emellan är subtilt och bidrar till att man dras in i berättelsen och intresserar sig för huvudpersonerna.

Min favoritscen i filmen är när Melanie sitter utanför skolan och väntar på Mitch’s dotter. Barnen sjunger inne i skolan medan hon sitter utanför på en bänk. Hon märker inte att fåglar börjar sätta sig bakom henne… Genom klippningen och variationen av ljud mellan filmbilderna skapas en fantastiskt suggestiv stämning. Bara den scenen gör filmen värd att försöka se på större duk, om man lyckas få tillfälle till det.

Filmens effekter är både en styrka och en svaghet, Det är gott om spänningsskapande shockeffekter och genomgående är en otäck stämning av hot, där vad som helst kan hända, närsomhelst. Samtidigt är fåglarna nog en av de av Alfred Hitchcocks verk som har åldrats mest. Den är inte lika skrämmande som när den kom. Och mycket av detta handlar om en tidspräglad atmosfär, men också om specialeffekternas kvalitet. Filmtekniken var helt enkelt inte tilräckligt bra för att skapa de effekter som filmen innehåller. Ungefär som mycket av CGI-effekterna idag alltså. SFX var fortfarande i sin barndom då, på samma sätt som digitala effekter fortfarande befinner sig i ett barndomsstadie nu. Jag kan faktiskt inte dra till minnes någon annan film än fåglarna som skulle må bra av en digital make-up. Förbättrades specialeffekterna ordentligt skulle filmen säkert återigen kunna klassas som en av de bästa skräckfilmerna. Men tyvärr är effektmakeriet alltför synbart.

När jag såg Fåglarna första gången upplevde jag också slutet något som ett antiklimax. Det är intressant och modigt av Hitchcock att gå mot strömmen och vända sig bort från klichéer. Men slutet är nog enligt mig en av filmens största svagheter.

Om jag skulle våga mig på att betygsätta filmen Fåglarna då? Tja, nog blir det i allafall en åtta av tio. Eller 4/5 av 5 möjliga. Oavsett hur man upplever Fåglarna idag så borde nog de flesta hålla med om att den likt förbannat är en mycket bra film. I allafall om man jämför med den dynga som 99% av dagens filmutbud består av.

Läs: Fåglarna på IMDB

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print