1987 var ett sånt där tokpackat år (som jag inte ens hunnit skriva om) med en himla massa intressanta filmer. Raka spåret till Chicago (1987), eller Planes, Trains & Automobiles, som den heter i original är just en sån film som så många brukar lista när just 1987 är på tapeten. Nåja, det kanske inte är en sån där film jag skulle lista som 80-talets rösta filmer. Men med sina hela 7,6 poäng på IMDB kan man nog säga att det är en riktigt omtyckt 80-tals komedi och ett riktigt bra filmtips om man vill nu gillar 80-tals-filmer. Steve Martin, John Candy eller är ett stort fan av John Hughes filmer.

Okej, vad är då Raka spåret till Chicago? Det är alltså en film, eller rättare sagt komedi, med Steve Martin, John Candy och regisserad av John Hughes. Okej, så långt tror jag att du är med på spåret (pun intended). Originaltiteln kanske t.o.m. är lite bättre: “flyg, tåg och bilar”. Jo, det är svårt att ta sig till Chicago. Steve Martin är en smått irriterad, stressad, dryg och småaktig person som får sällskap av sin raka motsats John Candy. Tillsammans försöker de ta sig i snö, regn och rusk ta sig tiii Chicago. Nä, det blir inte lätt för någon av dom.

Så kan man sammanfatta filmen. Det är en typ road movie där det händer en massa tokigheter på vägen. Djupare än så är det inte. Fats jo, kanske ändå. Filmen handlar om vänskap, att stå ut med varandra, typ som ett äktenskap och att hjälpas åt i nöd och helt enkelt bara stå ut med varandra. Jo, typ som ett äktenskap.

Vad mer`kan man då säga? Det är en 80-talskomedi, inte särskilt hög budget. Ordinär på alla sätt om man ser på det filmiska, varken ett särskilt bra eller dåligt hantverk. Filmen lever helt på huvudrollerna.

Så vad skulle man kunna ge filmen för betyg? Kanske en 6:a eller enstark 2:a, beroende av en 10- eller 5-gradig skala. Det är inget mästerverk, men en underhållande och delvis riktigt smart komedi. Fast den viktigaste frågan är kanske om den erbjuder många skratt? Nja, om du älskar riktigt pinsamma situationer och den typen av humor så gör den säkert det. Men det blir lite för mycket cringe ibland. Men det hör ju Steve Martin-filmer till.