Björn Runge meddelar att han tröttnat på den svenska filmbranschen och slutar göra film för att ägna sig helt åt teater och åt att skapa en bok av ett havererat filmprojekt.
“i filmbranschens struktur finns en förödmjukelse inbyggd som jag har tröttnat på. Så att nu helt och hållet växla över till teater och litteratur är en självbevarelsedrift, fortsätter han.”
Hmm. Jo, jag vet att branschen kryllar av märkliga varelser och stora egon. Jag känner även en hel del som övergivit den. Men det skulle vara intressant att få en utläggning av det här smått kryptiska uttalandet. Var och på vilket sätt finns en förödmjukelse inbyggd? Att många försöker trycka ner varandra på ett eller annat sätt, det känner nog många igen. Undrar om det är nåt i den stilen han menar.
