Den alldeles förträffliga sajten The Guardian publicerade för ett par dagar sedan en trevlig artikel och skådespelare som blir regissörer och inspirerade till detta inlägg. Varför i hela friden är det så många skådespelare som tror att de skall kunna hantera att dominera bakom kameran likaväl som de lyckas dominera framför? Vad gör att en skådis tror att han/hon skall ha samma talang ocg förmåga som regissör? Visionärer är säkerligen många, men är det inte rätt stor skillnad att stå framför som bakom?
Vad som kan faktiskt kan tala för en sådan är att en skådis, iallafall internationellt sett, i regel deltager i många fler filmproduktioner än en regissör.
En produktiv filmregissör kanske gör en film vartannat år, en riktigt produktiv sådan kanske en film per år. Men en skådespelare med välplanerat schema kan hinna med två-tre filmer per år. Många skådespelare har därför mer erfaranhet av olika typer av filmteam och inspelningssituationer.
Vad som kan tala emot densamme är bland annat att filmarbetare som oftast är riktiga knasbollar, dominanta och egotrippade så. Och att själva inspelningsklimatet är stenhårt. Enskådespelare blir skyddad och omhuldad av regissör och producent, men bakom kameran är den ett villebråd som andra. En skådis med Divalater blir därför snabbt uppäten och lika snabbt utspottad därpå.
En av våra svenska skådespelarskor med mycket filmerfarenhet, även internationell sådan, Pernilla August, regidebuterade ju nyligen med Svinalängorna. Kritikerrosad, med hyfsade publikframgångar, och dessutom blev filmen Sveriges Oscarbidrag. Fast om den vinner är en annan femma. Andra skådespelare, som exempelvis Helena Bergström, har inte alls lyckats lika bra. Men svenska filmer håller å andra sidan överhuvudtaget sällan samma klass som många andra filmnationers.
Nåja, enligt The Guardian finns många olika typer bland skådespelar-regissörerna. Läs själv i nättidningen, underhållande om bland andra egoisterna, mogulerna och knasbollarna.