David Lynch och Isabella Rossellini
Få regissörer har lyckats skapa så många fina gestaltningar av fullkomligt bindgalen ondska som David Lynch. Hans karismatiska och minnesvärda antagonister löper som ett pärlband genom karriären. Att välja ut och rangordna de fem bästa har varit extremt svårt, men här följer någon sorts resultat av en lång tids huvudkliande:
5:e plats: Bobby Peru (Wild at Heart)
[youtube]OFIJ0vGBcXU[/youtube]
Många av David Lynchs mänskliga skurkar kan vid en första anblick verka rätt fåniga och absurda. De förlöjligas gärna – både till utseende och sätt – men visar sig till slut oftast vara bottenlösa sociopater. Sättet de visar sitt sanna jag på, brukar få oss att sätta skrattet i halsen. Willem Dafoes Bobby Peru är typexemplet på detta. Han är egentligen inte mer än en (i och för sig avgörande) bikaraktär i Trollkarlen från Oz-hyllningen Wild At Heart, men lyser ändå starkast kvar i minnet.
4:e plats: Windom Earle (Twin Peaks)
[youtube]Axyq7fH_XeY[/youtube]
Twin Peaks höll på att begå självmord någonstans i mitten av säsong två, men så kom Windom Earle och injicerade nytt liv i allting. Windom är egentligen själva sinnebilden av det-galna-men-briljanta-geniet, men David Lynch och den (storspelande) Kenneth Welsh tillför oändligt många nyanser och kufiska egenheter till karaktären. Resultatet blir att han sticker ut som en brinnande fackla av naiv ondska i film- och tevehistorien. Jag menar, man MÅSTE väl älska någon som brukar sitta på huk i Janne Långben-underställ och spela flöjt?
3:e plats: Bob (Twin Peaks)
[youtube]_B5pE1DEHyk[/youtube]
Twin Peaks var fullproppat med fina karaktärer. Därför är det inte förvånande att även nästa på listan kommer från den lilla skogsstaden. Bob måste vara den mest kända och folkliga av alla Lynchdemoner, och troligen den som framkallat flest mardrömmar. Tjugo år senare kanske han har tappat en del av sina forna skrämselglans (han ser ju faktiskt mest ut som en roddare åt Anthrax), men den ondskekatarsis han utlöste på teve går inte att underskatta. Utan Bob hade vi knappast fått se den uppsjö av mer eller mindre övernaturliga teveantagonister som passerat revy sedan dess. Dessutom är historien om hur Lynch helt slumpmässigt gjorde dekormålaren Frank Silva till en av filmhistoriens mest kända skurkar, både hjärtvärmande och en fin bild av hur regissören jobbar med det undermedvetna och slumpen.
2:a plats: Frank Booth (Blue Velvet)
[youtube]5_5sQyHnbY4[/youtube]
En tumregel: Allt blev bättre när Dennis Hopper var med. Frank Booth är en urtypisk Lynchiansk sexuellt frustrerad, sadistisk, tragisk, ondskefull och skitläskig typ. Han verkar dessutom ha samma hår- och läderjackestylist som Paulie i The Sopranos. Dennis Hopper gestaltar honom genomgående på ett sådant där sätt som bara han kan, och “Dennis Hopper-effekten” är ett faktum. Just den här scenen är den som flest verkar minnas, men Frank Booth är filmen igenom verkligen bland de mest skrämmande psykopaterna på mycket länge.
1:a plats: Mystery Man (Lost Highway)
[youtube]qZowK0NAvig[/youtube]
Mystery Man vinner nog egentligen främst på nostalgi. I slutet av 90-talet var Lost Highway min bild av perfektion: Stämningen, musiken, mörkret, coolheten, Patricia Arquette… Ja, allt. I efterhand kan man också se att det var det första steget i Lynchs “nya våg” (som sedan fortsatt med Mulholland Drive och Inland Empire): Lost Highway var mindre humoristisk och ironisk än sina föregångare. Det här var mycket mörkare och mycket konstigare. I min bok är det detsamma som mycket bättre, och just den här scenen är definitivt en av regissörens mest geniala. Generellt så är Lynchs många demoner mycket allvarligare och svarta än hans mänskliga skurkar, och Mystery Man är ett koncentrat av alla de demoner som tidigare passerat revy: En stor läskig hög av onda kakrussin. Robert Blakes märkliga vitsminkade ansikte är det första många ser när de tänker på den här filmen. Och säkert det första många ser när de blundar långt efter att eftertexterna rullat förbi.
Avslutningsvis kommer här ett trevligt sångnummer från Eraserhead. Det är en film som faktiskt inte har så tydliga antagonister, men som inte är sämre för det:
[youtube]Qrl3n2ZtK2E[/youtube]
“han ser ju faktiskt mest ut som en roddare åt Anthrax” Haha!
Tack för ett grymt inlägg och grattis till Filmmedia-premiären. 🙂 Men vad hände med filmklippen?
Jag hörde någon berätta att Frank Silva tjänade sig en hacka på att åka runt och skrämma folk på deras födelsedagar, etc. Som ett slags skrämogram.
Jag tycker du har glömt en fruktansvärt läskig Lynch-demon: Gubben bakom dinern i Mulholland Drive borde ha fått förstaplatsen. Jag kommer aldrig glömma när jag såg filmen på bion och Patrick Fischler börjar berätta om sin dröm. Det är den scen som har skrämt mig mest, någonsin, kanske mer än la grande finale i Ringu.
Sara BE postade nyligen…Jag har reasyndat
Tack! Jo, jag funderade på att ta med mannen bakom dinern, men till slut fick han stryka på foten. För många fina skurkar som sagt :).. Kanske får skriva in lite bubblare sen.
Haha! Om Bob hade dykt upp på mitt kalas hade jag kissat på mig!
Hmm, konstigt med videorna. De måste ha fallit bort. Får försöka få in dem igen senare.
Bubblare, smubblare, topplaceringen ska han ha! 😉
Eller hur! Skräcken!
Insåg att jag missade djupet i din Anthraxformulering eftersom han var med i en Anthraxvideo också, visste inte det förrän nu!
Sara BE postade nyligen…Och vinnarna är
Åhå, se där! Jag skulle kunna ljuga och låtsas som om jag visste det, men det gör jag inte. Däremot tyder det på en grym fallenhet för att känna igen roddare :).. Vilken video är det?
Jakob B postade nyligen…Bakom kulisserna på Naked Lunch
Vilken bisarr slump! Du måste ha vetat om det undermedvetet … 😀 “Only”. Hittade honom vid cirka 2.34-2:37:
http://www.youtube.com/watch?v=Us_IxW5LcvY
Sara BE postade nyligen…Och vinnarna är
Tänkte också skriva om mannen bakom dinern, men sedan glömde jag bort’t. 🙂 Instämmer med Sara i att han var väldans läskig vid tillfället, men han lever inte kvar efteråt som Bob gör…
För mig, och säkert många andra, blev Bob också så mycket läskigare av att ha hört skräckhistorier om hur rädda folk blivit när de sett honom. Jag följde inte serien förrän den gick på TV3 typ 2000, och då var jag matad med tio års skräckpropaganda. Innan han ens dykt upp i bild var jag beredd på att dö av skräck. 😐
Gustav B postade nyligen…I am Seventeen
Haha, instämmer om Bob. Jag fick aldrig (tack och lov!) se serien när den gick på SVT första gången. Jag såg Twinpan för första gången ungefär samtidigt som jag såg Mulholland Drive. Och Bob var sjukt läskig men han klådde inte diner-gubben!
Sara BE postade nyligen…En ÄNNU bättre Game of Thrones-trailer
En riktigt välskrivet och intressant inlägg.
Lynch demoner ger verkligen hans filmer en extra dimension och det är oftast dem som får en att verkligen “känna” hans filmer.
Tack! Och ja verkligen, han är en mästare på extrema kontraster. Vackra 50-talsväna flickor mot fula gubbar och demoner.
Jävligt intressant. Tack! Tycker det är en bra summering av Lynch i toppform. 😎
Tackar! Hoppas han kommer med en ny långfilm snart. Han har turnerat runt med sina meditationspredikningar lite för länge nu.
…Videorna är fixade…
/D
Synnerligen imponerande premiär, även om jag inte är något stort Lynch-fan. Men Bob tycker jag fortfarande är rätt läskig, ska nog inte beställa Silva till 40-årsfesten 😎
Sofia postade nyligen…Spionen på FRA 2010
Nej, hehe, man vill nog inte beställa honom särskilt eftersom han är död nu, stackarn … 🙁
Sara BE postade nyligen…Och vinnarna är
Ja, då vill jag nog verkligen inte att han kommer 🙂
Sofia postade nyligen…Death Wish 1974
Tackar! Kändes som en lagom nördig öppningsartikel :)..
Jakob B postade nyligen…Bakom kulisserna på Naked Lunch