Peter Wight och Lesley Manville.
I Another Year (sv. tit. Medan åren går) möter vi ett gäng mer eller mindre miserabla britter som pratar, pratar och pratar. Japp, Mike Leigh är tillbaka.
Tom (Jim Broadbent) och Gerri (Ruth Sheen) är lyckligt gifta. Han är geolog, hon psykolog och de ägnar sin fritid åt att åka på tältsemester på Irland, påta i kolonilotten och ta hand om sina mindre lyckligt lottade vänner. En av dem är den neurotiska Mary (Lesley Manville) som har problem med sig själv, män och alkohol. Dessutom har hon en crush på Tom och Gerris son Joe (Oliver Maltman).
Another Year är en film som handlar om att åldras och det där ständiga “lyckokravet” som det talas om så mycket nuförti’n. “Har du hittat nån?”, är en fråga som återkommer filmen igenom. “Nej, men jag är nöjd med att leva ensam. Jag är lycklig. Fast jag skulle nog vara ännu lyckligare om jag köpte en bil …”.
Mike Leigh låter skådespelarna improvisera kring sina karaktärer och först därefter skriver han manus till filmen. Det märks att skådespelarna i Another Year bottnar i sina roller och det är en fröjd att se dem. Lesley Manville är hjärtskärande bra som Mary. Peter Wight är också lysnade i rollen som Ken, en annan olycklig vän till Tom och Gerri.
Trots det starka skådespeleriet blev jag sällan av med känslan av att “det här är skådespelare som spelar“. Kanske är det en medveten brechtiansk effekt från regissörens sida men det inverkade negativt på åtminstone min upplevelse. Framför allt när filmen började dra ut på tiden och det kändes som om berättelsen inte riktigt hittade hem.
Med det sagt är Another Year en klart sevärd och tankeväckande film. Håll utkik efter den när den har premiär 21 januari 2011.
Betyg: 3+ (av 5)
Besök även Saras blogg Glory Box!
Jim Broadbent, Ruth Sheen och Oliver Maltman.
Hmm, Leigh har verkligen gjort några suveräna filmer. Undrar vad som gått snett när den får så blygsamt betyg. Långsam säger du, okej. Men realistiskt skådespel är väl vad Leighs regi brukar gå ut på. Om publiken upplever att det är “skådespelare som spelar”, så har något verkligen gått fel. Men eftersom du säger att den är klart sevärd kommer jag helt säkert ge den en chans. Coolt med en riktigt tidig recension. 😎
Alltså det är en bra film! Nästan en svag fyra. (Jag försöker bli vän med betyget tre – tre är inte dåligt! 😉 ) Jag har inget problem med långsamt tempo men det får inte kännas långsamt (vissa actionspäckade filmer kan kännas otroligt sega). Jag upplevde det som att filmen tappade fokus med jämna mellanrum och fastnade i scener där “skådespelare spelade”. Många upprepningar blev det också. Sedan fanns det fantastiska scener där inte mycket hände egentligen, men fokus fanns plötsligt där igen och jag sögs in i berättelsen.
Det är svårt att sätta ord på det här, märker jag, haha!
Sara BE postade nyligen…Julklappstips 8- Erövra Europa!
Nejdå. du förklarar dig alldeles utmärkt tycker jag. 😛
Haha, så bra! Det ska bli kul att höra vad du tyckte sen!
Sara BE postade nyligen…Är det Gunvald Nej- det är Björn
Intressant! Hur skulle du ranka den jämfört med andra Leigh-filmer? Senaste (Happy-Go-Lucky) var en ganska märklig historia…
Gustav B postade nyligen…You Are a Vapour Trail
Jag har sett så skamligt få av Leighs filmer – bara Secrets & Lies och Naked. Båda var bättre än den här. Jag kom på ytterligare en sak om filmen: Tom och Gerri är inte särskilt spännande som karaktärer. Jag förstår att det måste vara medvetet att de är så där superlyckliga, knappt har konflikter, etc. Och visst, det finns något intressant i dynamiken som uppstår och hur man ser på det lyckliga paret. Men det är de dysfunktionella karaktärerna som får filmen att LEVA.
Sara BE postade nyligen…Är det Gunvald Nej- det är Björn