Det stora samtalsämnet för kvällen och säkert flera dagar framåt är naturligtvis Guldbaggegalan 2010 – vinnarna, förlorarna, conferencieren och presentatörerna.

Prakftfulla kreationer skapade av modemoguler skridande över en röd matta är det enda som fattas. Annars är galan i stort sett komplett.

Överhuvudtaget var det en mer lyckad förställning, förlåt – föreställning – än vad många tippat. Först och främst gjorde Johan Glans mycket bra ifrån sig. Jag har själv avstått att se galan ett par år p.g.a den pinsamt låga nivån på alltifrån filmer, underhållning och kringarrangemang. I år var det mesta bättre. Och Glans klarade sig med glans.

Det har också diskuterats om tråkiga nomineringar och bortglömda favoriter. Även här kan vi säga att årets vinster nästan var trevligare än genomsnittet på nomineringarna.

“Män som hatar kvinnor” blev guldregnsmästare med hela tre förgyllda dörrstoppare som pris – Bästa film, biopublikens pris, samt för bästa kvinnliga huvudroll. Baggen ser bra ut tillsammans med rollens frisyr. Rapace skulle ha behållit den till galan.

Millennium-trilogin har setts av över 10 miljoner européer. Det sade SFIs kvnnliga överhuvud Cissi Elwin alldeles innan gyllene dörrstopps-utdelningen startat.

Män som hatar kvinnor har blivit en enorm succé. Och Hollywood-producenter har köpt upp rättigheterna. Detta behöver i och för sig inte betyda så mycket. Även andra filmrättigheter har köpts upp, som “Änglagård”, utan att bl film.

Den här gången verkar det som om publik, filmindustrin och bagge-juryn ha enats i en blågul nationalkänsla. Kan den svenska filmens internationella framfart under senaste år ha skapat nostalgi efter gamla svenska storhetsår och sedermera en internationaliseringsiver?

Frågan är om den svenska filmen är på väg att bli framtidens exportindustri eller om det gångna året är undantaget som bekräftar regeln?

Kvinnohatet må ha blivit en symbol för nytänd Gulblå nationalkänsla. För övrigt låter jag frågan vara obesvarad.

Medan jag försöker summera galan och skriver detta inlägg strötittar jag samtidigt på en samling sydkoreansk skräckpoesi och jag skulle säkert inte få något skrivet alls om filmerna förlänats engelska texter. I vilket fall är det sådant här som mitt i all glamour och blågul nationalkänsla tar ner mig på jorden igen. Jag inser att i jämförelse med så mycket spännande internationellt filmskapande i olika delar av världen är svensk film fortfarande faktiskt rätt tråkig…

David
/FilmMedia-Filmblogg

läs mer om galan i AB, DN, SVD, eller i Expressen (hela listan här)

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print