En lätt känsla av déjà vu infann sig när jag läste DN. Peter Bryngelsson skriver “I en annan del av filmvärlden” om äkthet som något revolutionerande. “Publiken är trött på sterila storfilmer”.

Nja, inte om man ser till publikströmningen till Avatar. Snarare är det väl kritikerna som i storfilmernas tidsålder suktar efter det äkta, med tanke på att ‘The Hurt Locker’ vunnit kritikernas pris. 

Att framställa äkthet som en nyhet, eller amatörskådespelare som en frisk fläkt, är dock att ta i. Genom filmhistorien har alltifrån de första årtionden utkämpats en strid mellan det lilla och stora, det äkta mot det konstgjorda eller den ständiga kampen mellan “Realism” och “formalism”. 

Filmrörelser som Italiensk neorealism, Nouvelle vague och dansk dogma har byggt på en avskalad verklighetsiver med amatören som drivkraft.

Även listan med filmare som bedrivit enkel Gerillakrigsföring med kameran är lång, med vitt skilda personer som John Cassavetes och Wong Kar-wai. Här i Sverige syns bland andra Vilgot Sjöman och Bo Widerberg. 

Bryngelsson skriver:
“Trots att min egen verksamhet och utbildande av nya filmkompositörer kan tyckas hotad av den nya svenska filmens autenticitetstänkande, välkomnar jag ett sådant tänkande eftersom vi hela tiden måste omvärdera de etablerade berättarmetoderna för att giltighet och direkthet ska kunna återuppstå.”

Men “Autenticitetstänkandet” inom svenskt filmskapande är alltså varken något nytt eller revolutionerande.  Snarare är det något inrotat och utpräglat. Men visst kan jag förstå att under två decennier där storfilmer dominerat de vita dukarna, och särskilt under Avatar-tider känns allt okonstlat fräscht och spännande. 

Om du verkligen vill uppleva något nytt och spännande ska du istället ge filmer från Östasien en chans. Vill du uppleva film med äkthet, känslostyrka och perfektionistisk teknisk briljans – allt på samma gång, ja då är det främst i Öst du får söka. 

… men det är också därifrån svensk film har mycket att lära. Här sätter vi ofta täta skott mellan äkthet och professionalitet, som om det sistnämnda alltid måste innebär något sterilt och raka motsatsen till “konstnärlighet”. Förutom en, i och för sig väl behövlig autenticitetsiver, är det tyvärr  också just detta svenska “antingen eller-tänkande” som Bryngelsson ger uttryck för.

David
/FilmMedia – Filmblogg

Ps. Läs gärna om filmteori och om filmens väsen här i FilmMedia-Filmblogg. Ds