I Aftonbladet kan jag läsa en artikel skriven av Jon Asp om den “monumentala filmfördumningen” i svensk filmkultur. Artikelförfattaren klagar över svensk filmkultur, monopoliseringen och undrar över varför SF-bio visar “Den lille prinsen” så kort tid och istället satsar på “Husdjurens hemliga liv”. Paris har bra filmkultur menar han.
Jag å min sida undrar en sak. Varför tar aftonbladet in en artikel som var aktuell för femton-tjugo år sedan? Det var länge sedan svenskar var intresserade av film som kultur. År 2004 sålde Sandrew Metronom sina biografer. År 2007 gick Triangelfilm i graven och SF fick i stort sett monopol på filmvisningar i Sverige.
Men intresset för filmkulturen hade gått nedåt innan dess. Tidigare hade vi flera seriösa filmtidskrifter, som “Chaplin” och “Filmhäftet”. I Sverige fanns det ett intresse för smalare film, film som kultur och film som uttryck för konst. Svenskarna har varit mainstreamifierade i 20 år. Hollywoodfilm, lättsam underhållning, clichéer och dålig svenskproducerad massunderhållning har stått högst upp i kurs.
Går det fortfarande nedåt? Ser vi en nedåtgående fördummande spiral? Nej jag tror inte det. Vi står stilla där vi har stått länge. Filmvetenskapen i Sverige är minimerad jämfört med tidigare. Filmutbildningar i Sverige utvecklas inte. Svensk film blir inte bättre. Intresset för film på webben, i communities och i sociala medier har dock minskat under de senaste fem åren. Jag vet inte om vi fortsätter att fördummas i det avseendet som artikeln syftar. Men läget har nog så att säga stabiliserats. Och här är befinner vi oss nu, i ett läge där svensken tittar på film, men sällan är intresserad av film som uttrycksmedel eller kultur. Film för svenskar är något som skall vara lättsmält, lättförstått, inte för intellektuellt, inte ta för mycket kraft eller energi och inte vara allt för känslomässigt krävande.
Kanske kan man säga att det numera är fördummande att vara svensk? Och utan att anspela på artikeln ifråga är nog Aftonbladet överlag det bästa exemplet på detta.
