Och invigningsfilm till Stockholms internationella filmfestival blir… *trumvirvel* … Call Girl.
Call Girl, regisserad och skriven av människor vars namn man inte ens kan uttala, och ännu mindre komma ihåg. Mikael Marcimains står för regi och manuset är nedkluddrat av någon Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Läs den här beskrivningen av filmen som till och med är mera pretentiös än författarens eget namn:
CALL GIRL är en politisk och emotionell thriller med nerv och socialt medvetande, inspirerad av 70-talets bästa amerikanska thrillers som ”Alla presidentens män”, ”Tre dagar för Condor” och ”Serpico” och med samma känslighet och realism som Truffauts ”De 400 slagen”.
Wow! Enligt utsago kan du se fram emot en av världens bästa filmer under hösten. Klockren vinnare av världens alla filmpriser.
Här är ett pretentiöst synopsis:
Det är valår 1976. Kvinnlig frigörelse och sexuell revolution går hand i hand med neutralitet, kärnkraft och trygghet för alla. I Stockholm ligger dagisen vägg i vägg med poseringsateljéer, och sexklubbarna får kunder från det närliggande regeringskansliet. Unga Iris rekryteras som ‘Call Girl’ från en ungdomsvårdsskola, och sugs blixtsnabbt upp från samhällets botten, förbi diskoteken och elitens kristallkronor, upp emot landets högsta politiker. När den utopiska bilden av Sverige hotas, stiger maktens män in för att upprätthålla den.
Nåväl, det är en intressant period som skildras. Det där med äkthet ger jag dock en fnysning åt innan jag sett filmen. Det där med äkthet har ju inte svensk film inte lidit särskilt mycket av sedan Bo Widerbergs glansdagar.
Ursäkta min genomgående ironiskt elaka ton, men bombastiskt pompösa utlåtanden får mina tarmar att vrida sig. Och då anar jag samtidigt oråd att filmen kommer att vara allt annat än den utger sig för.
Men någonstans hoppas jag ändå att jag har fel. Och om du inte hinner glutta på den under SIF så får du se den på SFs vanliga, minimala biografer från och med den 9 november.
LÄS ÄVEN: Svenska filmer hösten 2012
