Nyligen såg jag om några filmer av David Lynch, ett par såg jag rakt igenom och någon annan såg jag delar av. Jag måste erkänna att jag hade glömt bort vilken bra filmskapare han är. Återtittandet började en kväll då jag hittade min version av Mulholland Drive. När klockan var över elva på kvällen satte jag på den, bara för att se lite på inledningen. Jag hade inte sett den på några år så jag ville få upp minnet för den. Men jag fastnade filmen och såg hela. Du vet väl att den är över två timmar lång? Jag kom alltså sent i säng (Tur att man är egen företagare så att man inte behöver vara skärpt varje dag.) . Jag var helt fast i filmen, det gick inte att slita sig. Jag visste redan att den var otroligt kompetent gjord, men jag hade glömt bort hur förtrollande den är.

mullholland-drive-david-lynch

Som Roger Ebert avslutar sin recension av Mulholland Drive:  ”The way you know the movie is over is that it ends. And then you tell a friend, ”I saw the weirdest movie last night.” Just like you tell them you had the weirdest dream.” Nej, den har inget vanligt slut, men den är som sagt förtrollande. Det här är nog en av David Lynchs allra största styrkor, att han aldrig gör något tråkigt eller slätstruket eller vanligt. Det skulle nog aldrig falla honom in. Han vet hur man gör saker intressant. Det handlar inte bara om surrealistiska eller ockulta inslag. Han vet hur man gör vardagen spännande. Han gör det genom att skapa färgstarka karaktärer och skapar spänning i bilderna genom bildinställningar och klippning. Till och med en stillsam roadmovie som Straight Story blir fascinerande, en film om en gubbe som reser igenom det amerikanska landskapet på en gräsklippare. Fast skenet bedrar. Den är inte så ”vanlig” om man tittar bakom fasaden. David Lynch själv har sagt till Empire att det här är hans mest experimentella film av alla. Varje scen och varenda tagning spelades in i kronologisk ordning som i filmen och följde huvudpersonens egen resa.

 

Även om vi tar och ser på den berömda TV-serien som är mer ”ovanlig” ytmässigt sett, Twin Peaks, med ett analyserande öga och funderar lite, så upptäcker nog de flesta snart att det långt ifrån var de ockulta inslagen eller symbolspråket som gjorde att många länders hela befolkningar tog serien till sina hjärtan. Snarare handlade det om relationerna mellan starka, komplicerade människor i en amerikansk småstad. På ytan en idyll och under den en scen för ett intrikat maktspel mellan invånarna. Och så klart finns portar till den vita och svarta logen. Världarna flyter in i varandra, påverkar varandra och människorna. Ju mer ockulta inslag och desto längre bort serien gick från David Lynch’s första finlir, desto fler tittare tappade serien.

 

twin-peaks-david-lynch

 

Så när det började gå smått utför med Twin Peaks handlade det om att serien gick längre bort från Lynchs och Frosts ursprungliga vision. Visionen är viktig. Det är den som verkar styra hur ett ”Lynchverk” blir. Se på en helt annan film, Dune, den film som minst liknar allt annat som mästerregissören gjort. Lynch har själv erkänt att han tappade kontrollen över Dune, att han fick för mycket ansvar med allt som gällde produktionen och tappade bort sig själv och boken.

 

En annan film som jag inte kom ihåg hur bra den var förrän jag såg om den är Lost Highway. Jag har visserligen soundtracket som jag köpte efter första gången jag såg filmen, då filmen var helt ny. Musiken är ju helt briljant, så det kom jag såklart ihåg. Men jag hade helt glömt hur dynamiskt filmad och klippt Lost Highway är. Allt, varenda filmtekniska detalj, är uttänkt och precist utfört. Själva filmen ställer dock fler frågor än den ger svar, så hur mycket man gillar filmen handlar nog ändå om hur indoktrinerad man är i Hollywoodfilm och lättsmält mainstream.

lost_highway_david-lynch

Den mest klassiskt skurna filmen måste ändå vara Elefantmannen. Jag kommer ihåg att jag utnämnde den till en av mina favoritfilmer när jag var mindre. Sedan dess har jag inte sett om den. Jag vet dock att den är otroligt känslostark, kanske en av de mest genuint känslostarka filmer jag överhuvudtaget sett.  Så om man jämför den här med exempelvis Blue Velvet, som är en rätt kall film, vilken milslång skillnad det är i fråga om känslomässig kvalitet i hans verk. Genom sådana här jämförelser, rent stämnings- och känslomässigt, förbluffas jag mer över David Lynchs bredd jämfört med andra regissörers bredd i fråga om något som stil och genrer. Jämför med andra stora regissörer, som Kubrick eller Hitchcock. Även om deras filmer har bredd och rör sig över olika genrer så håller sig dessa filmskapare ändå till ungefär samma känslomässiga tonläge. Båda regissörerna är rätt kalla och de skildrar känslomässig okänslighet och kyla betydligt oftare än värme. Hos David Lynch däremot, trots svärtan och en om stundom en kall yta, så finns ändå ofta en väldig värme bakom den samma. Jag undrar om inte det här är den egentliga nyckeln till den enorma genomslagskraft som David Lynchs verk har. Trots effekter och ockultism, handlar det faktiskt om filmer med värme, med människor som man tycker om, som man känner empati för och som man egentligen inte vill ska råka illa ut.
Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print