Pushing Hands är en av Ang Lee’s första filmer. En gammal man, en kines, flyttar till USA för att bo hos sin son och hans amerikanska hustru. Det är inte lätt att komma till en ny kultur och anpassa sig. Det är inte heller lätt för sonhustrun att helt plötsligt ha en gammal man att ta hand om.
Det här är ett vardagsdrama om relationer, ingen spektakulär action. Pushing Hands, eller Tui Shou, är en term från Tai Chi, namnet på en typ av övning där tryck med händerna och försök till balansbrytningar får symbolisera attacker. Trycken avvärjs lätt och mjukt, utan att spjärna emot eller gå emot med kraft. Yin försvarar mot yang, yang avlöser yin. Namnet på filmen blir som en symbol för relationer, att man först måste ge för att kunna ta, för att man ibland behöver vika undan och låta den inkommande kraften försvinna av sig själv. Den gamle kan Tai Chi, mycket väl, och lär ut för en grupp. Och använder den för att imponera på damer.
Pushing Hands har flera fina scener men inte så mycket handling. Det är en lågbudgetproduktion utan “filmiska” ambitioner. Den är mycket konventionellt gjord och ser rätt tråkig ut. Förutom farfar och barnbarn är även karaktärerna trista och faktiskt rätt osympatiska. Inte minst mamman som verkar både självisk och inåtvänd. Hon verkar ha mer problem att anpassa sig än någon annan. Men några komiska inslag, främst scener där Tai Chi är inblandad, lyfter ändå filmen och gör den sevärd.
Betyg: 3+
Läs även: om Tai Chi på film
