När vi tänker på ”manlighet” i film är det i regel den amerikanska mainstreamfilmen som blir måttstock. Tyvärr. Varför måste alltid männen komma till kvinnors undsättning? Kvinnor måste räddas, tas om hand om. Ja, är man Indiana Jones så får man alltid kvinnor på halsen som man till och med måste tänka för! Det är inte lätt att vara man i amerikansk mainstreamfilm när man både ska vara hjälte och hela tiden måste tänka för två.
Hollywoodfilmen har ännu idag ett rätt förlegat synsätt på genus, maskulinitet och feminitet. Influenser från Öst har förvisso förändrat, eller i vilket fall gjort rollerna mer varierade. Nu, sedan början av 1990-talet, kan faktiskt kvinnor få vara starka och hjältar utan att behöva bäras upp av männen. Men de gamla sätten att skildra manlighet och kvinnlighet finns kvar. Framförallt förvånas jag av animerade filmer, barn- och ungdomsskildringar där flickor och kvinnor fortfarande marginaliseras.
Eller tänk Terminator. Visst, en hyfsat stark brud. Men hon måste skyddas och hjälpas likt förbannat. Och mannen? Våldsam och med rätt att bruka våld. Ett rejält skjutvapen får agera både en erigerad fallos och samtidigt ett substitut för hjärnan. En man låter sitt vapen tänka åt sig, oavsett var man har det. James Bond är en supersnubbe som knappt använder hjärnan. Jag kommer knappt ihåg en scen där 007 kommit fram till en slutsats eller att han har ställts inför ett problem där han behöver tänka. Nej, en actionhjälte bara agerar, handlar och låter vapnet tänka.
Men det största problemet jag har med Hollywood-bilden av ”manlighet” är inte det att män porträtteras som hjältar som ska hjälpa passiva kvinnor. Snarare handlar det om att det ses som mer eller mindre självklart och tillåtet för män att slå kvinnor. I vissa situationer skall tilläggas. Du kan se det i allt från komedier som ”Born Yesterday” till Hitchcockfilmer och nyare actionfilmer.
Vad som händer är att en kvinna antingen är hysterisk, ledsen eller på något annat sätt irriterande. Antingen tappar den redan irriterade och frustrerade mannen kontrollen och lappar till henne. Eller så gör han det för helt enkelt som en fysisk uppmaning ”Snap out of it”: Alltså, han kan hjälpa henne att komma ut ur det feminina fjant-tillstånd. Och då är det okej med en ordentlig örfil.
Det som irriterar mig är att Hollywoodbilden framställer kvinnor som oförmögna att hantera sina känslomässiga tillånd och att det är okej att använda våld för att ”hjälpa till”. Även om den fysiska handlingen sker genom frustration och att mannen tappar kontrollen så skuldbeläggs kvinnan, inte mannen.
Men om vi ska vara lite mera rättvisa gentemot den klassiska Hollywoodfilmen så fanns det ändå ett gentlemannaideal under början av 1900-talet och i alla fall fram till 60-talet. En riktig man slår inte kvinnor. Om en man i en screwballkomedi eller i ett drama under 40- och 50-talen i vredesmod eller av någon annan anledning slog en kvinna så betydde alltså detta att han tappade kontrollen och en smula av sin manlighet. När någon lade hand på en kvinna blev biopubliken chockad och mannen blev föremål för åskådarnas förakt. Men idag? Knappast reagerar någon på det sättet längre.
Alltså var det bättre förr, trots svagare kvinnoroller. I alla fall om vi ser till mansidealet och lämnar femininitet åt sidan så länge. Jo, bättre. Så, hur är det då idag? Inte finns det väl något gentlemannaideal längre? När en man slår en kvinna, ja då får väl kvinnan skylla sig själv istället. Nej, det är verkligen ingen ”bra” idealbild av manlighet som framställs i Hollywoodfilm. Hollywood-maskulinitet som ideal är både destruktiv och självdestruktiv. Och dessutom en smula korkad. Jag undrar faktiskt hur alla otaliga scener och hur den genomgående negativa attityden påverkar unga män, särskilt såna som redan haft en förjävlig barndom. Food for thought…
Det här var mitt inlägg i månadens ”filmspanartema”. Läs även vad andra filmspanare har att säga:
- Except Fear
- The Velvet Café
- Mode+Film
- Flmr Filmblogg
- Fripps filmrevyer
- Filmmedia
- Jojjenito
- Rörliga bilder och tryckta ord
- Fiffis filmtajm
Nu fick jag mig en tankeställare. Jag har inte tänkt på det här att män på film lappar till kvinnor i frustration, för att “hjälpa till”. Du har säkert fakta bakom dina påståenden men jag måste ta mig en funderare på varför jag inte tänkt på det eller noterat det. Det retar mig om jag sett det och inte “brytt” mig, om det är så pass vanligt att beteendet liksom passerar obemärkt.
Det ska bli intressant att få veta vad du kommer fram till! 🙂
Snygg text, och snygg take på ämnet!
Många av oss är inne och tassar på dessa stereotyper och klyschor genom åren. Kul! 🙂
Steffo postade nyligen…Filmspanarna: Manlighet
Spännande läsning! Inte minst eftersom jag spontant känner att jag inte håller med. Skulle vilja påstå att det känns betydligt vanligare och mer accepterat med hurringen till den “hysteriska” kvinnan under första halvan av 1900-talet än numera. Visst är nutida film fylld med våldsamma män, men de är inte sällan våldsamma mot både män och kvinnor och jag upplever inte att det framställs som något positivt eller att deras offer får skylla sig själv.
Sofia postade nyligen…”Where no man has gone before”
Tack, intressant kommentar. Visst, det handlar mycket om tolkning. Men att det här är en möjlig tolkning är väl illa nog?
Apropå animerade filmer så kom det ju faktiskt en riktigt bra häromåret, Brave, med den urstarka prinsessan Merida. Typiskt nog fick den ett rätt svalt mottagande av kritikerna. Kan inte låta bli att tänka att det kan ha haft att göra med att den utmanade könsstereotyperna. Svårare för manliga kritiker att identifiera sig med?
Sen är det också värt att notera att det in japanska animefilmer finns helt andra typer av kvinnoroller. Huvudpersonen i Spirited Away är en äventyrslysten flicka och framför allt vill jag framhålla Princess Mononoke som en film där det finns ytterst kapabla, starka kvinnor.
Jessica postade nyligen…There’s a hole in the cage! – Brief notes about a revolution in the air
Merida är en av de starkaste och mest intressanta kvinnorollerna i amerikansk film någonsin. Men kolla också upp “Secret of NIMH” som jag skrev om i “bästa animerade filmerna”. Så visst finns det en handfull starka kvinnor i filmhistorien. Jag tror snarare att “Brave” handlar om dålig och missriktad marknadsföring. Och jo, i Asien finns det helt andra rollkaraktärer. Har skrivit en del om sånt tidigare, kanske tar upp det igen till nästa omgång. Vi får se.
Hmm, intressant. Jag håller inte riktigt heller med. När jag ser framför mig en man som slappar till en kvinna för att så att säga “snap her out of it” så ser jag framför mig en svartvit film med säg Cary Grant.
I moderna filmer där det går till på det sättet så tycker jag nog mannen framställs som en idiot. Men intressant att du ser det annorlunda. Ska hålla utkik efter detta.
Jojjenito postade nyligen…Akira
Vad räknas som moderna filmer? Räknas inte James Bond eller Indiana Jones? Eller är dom också för gamla? Ett annat exempel, Postmannen ringer alltid två gånger med Jack Nicholson är från 1981. Så länge sen är det inte och inte har så mycket hänt sen dess. Tycker att 80-talet var mera öppet på många sätt. Eller kanske mera naivt, tja… nu blir det OT. Det finns andra exempel längre fram, men jag vet inte hur välkända de filmer är som jag tänker på.
Detta med att kvinnor som beter sej våldsamt ses som hysteriska…
Det är ett samhällsfenomen – inte bara ett filmfenomen.
Sjukvården vet inte hur de ska hantera våldsamma flickor och lägger dem i spännbälte! (Se bara Lisbeth Salanders barndom i Flickan som lekte med elden eller debatten som har rasat i radions P1 om inlåsning och övergrepp mot självskadare.)
Ett tidigt exempel där arga kvinnor “straffas” är Kvinna utan samvete (Double Indemnity). Men jag vet inte om jag vill avslöja handlingen mer än så för den är enligt mej en verklig klassiker