Filmrecensioner

Vad är egentligen en recension? Och vad ger recensioner egentligen för information om filmerna? I Filmmedias nya följetong funderar chefredaktör David över just filmrecensioner. Första delen handlar om varför man egentligen ska ge filmer betyg och siffror. Räcker det inte med att man skriver och informerar om dom? Men varför använda siffror?

En person jag haft som lärare i ett visst sammanhang var mästare på att skapa egna klyschor. Mannen som jag inte ska nämna vid namn kunde knappt öppna munnen utan att uttrycka sig med hjälp av krystade generaliseringar, den ena märkligare än den andra. Vid en föreläsning kommenterade han recensioner i TV-tablån. Han sade att han aldrig tittade på filmer som får bra betyg, för dom kunde man inte lita på att de verkligen var bra. Däremot tittade han alltid på filmer som fick bottenbetyg, för då var han säker på att filmen var bra.  

 

Även om jag inte riktigt tror på honom, att han verkligen gjorde som han påstod, så finns det väl i vilket fall ett korn av sanning. Ibland kan riktigt dåliga filmer vara mer intressanta att titta på än allmänt populära mainstreamfilmer. Även om det är en sämre film kan man bli mer överraskad och mer underhållen, vilket i alla fall är ett av skälen till varför vi gärna ser och gottar oss i skräck– och kultfilmer av vissa regissörer.

Så frågan är – vad säger egentligen en recension? Det finns alltid en hög grad av subjektivitet i en recension, även om vissa recensenter anser sig kunna väldigt mycket om film. Vissa anser sig veta vad som är god smak och andra tror sig veta i förhand vad andra tycker och skriver i enlighet med vad han eller hon tror skall vara gängse upfattning.

I regel är graden av subjektivitet mycket hög, ofta mera än vad recensenterna själva anar och självklart även hos en självutttalad ”objektivist”, eller förespråkare av ”god smak”. Varför? Jo, enligt min ödmjuka åsikt främst på grund av att film är en så otrolig komplicerat konstart och inrymmer så många olika aspekter. Mer intressant än ett betyg är därför vad en recensent faktiskt väljer att ta upp i den – alltså själva vinklingen av recensionen. Vinklingen säger ofta mer än själva betyget. Det vad personen i fråga väljer att ta upp vittnar om hans intresse för filmen, för karaktärerna, hur väl han eller hon har förstått handlingen, kanske till och med om denne tycker om regissören, eller den värld som skapats, och så vidare.

Varför skall man då sätta ett allmänt betyg för en film lösryckt från filmens enskilda delar, eller alternativt som summering av dessa? Varför? Kan man verkligen summera en films alla beståndsdelar med en siffra? Jo, uppenbarligen kan en hel del göra det. Och visst, jag gör det själv ibland. Men jag tvekar alltid när jag gör det.

Egentligen tycker jag att de recensenter som överhuvudtaget inte tror sig vara objektiva är mer ärliga än andra. Är man själv medveten om att det bara rör sig om en nyckfull och tillfällig åsikt har man ett mycket ärligare förhållande till läsaren. Och därför kan man faktiskt ge ett mera förtroendeingivande intryck.

Men vad spelar då den subjektiva åsikten för roll? Varför vill man egentligen hävda sin egen åsikt om det bara rör sig om en subjektiv uppfattning som egentligen inte spelar någon roll för läsaren? Om filmrecensioner är subjektiva och inte vägleder läsaren till någon väsentlig kunskap, vad är då överhuvudtaget poängen med en recension? Och varför summera sin subjektiva åsikt med en abstrakt och en i det subjektiva sammanhanget högst obetydlig siffra?

Jag är ingen stor anhängare av de svenska orden “betygsättning” och “recension”. I vilket fall inte i filmsammanhang. Jag tycker mycket bättre om engelskans ord ”review”. ”Review” innebär en informativ sammanfattning av en film, en sammanfattning som inte behöver innehålla ett sifferbetyg eller ens ett generellt omdöme om filmens kvalitet. Men svenskans pretentiösa ord ”recension” förutsätter en subjektiv vinkling av en filmbeskrivning med en värdebedömning. Varför har det egentligen blivit så här? Och vad säger detta egentligen om svenskens syn på filmen som uttrycksmedel i förhållande till exempelvis engelsmännens?

Jag låter svaret på den frågan så länge stå öppet. Men jag kommer att försöka återge flera funderingar och reflektioner om filmrecensioner och förhoppningsvis även flera svar på dessa tankar i kommande inlägg. Men du får gärna svara på frågeställningarna i kommentarerna om du har ork eller lust. Tack så länge för att du ”lyssnat”.

Om jag slutligen skulle ge mitt eget inlägg ett betyg… Varför inte? Jag har inte på långt när lyckats utrycka vad jag egentligen tycker eller lyckats verbalisera alla beståndsdelar av mina ibland alltför invecklade tankegångar. Och inte har jag lyckats komma fram till någon egentlig poäng med inlägget. Jag skulle nog därför vilja ge mitt eget inlägg en trea. Men bara för att det är jag själv som skrivit det och för att jag vill vara snäll mot mig själv, så ska jag ge mig själv en fyra av fem möjliga poäng: Slutbetyg för detta inlägg = 4/5

Vad tycker du själv egentligen om recensioner och vilket betyg skulle du själv vilja ge mitt inlägg? Framförallt är jag intresserad av att veta vad du tycker att min egen poängbedömning av inlägget egentligen tillförde resonemanget. Egentligen ingenting alls va?

Nästa del: Om filmrecensioner och fantasivärldar (publiceras den 15/6)

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print