Vad är egentligen en recension? Och vad ger recensioner egentligen för information om filmerna? I Filmmedias nya följetong funderar chefredaktör David över just filmrecensioner. Första delen handlar om varför man egentligen ska ge filmer betyg och siffror. Räcker det inte med att man skriver och informerar om dom? Men varför använda siffror?
En person jag haft som lärare i ett visst sammanhang var mästare på att skapa egna klyschor. Mannen som jag inte ska nämna vid namn kunde knappt öppna munnen utan att uttrycka sig med hjälp av krystade generaliseringar, den ena märkligare än den andra. Vid en föreläsning kommenterade han recensioner i TV-tablån. Han sade att han aldrig tittade på filmer som får bra betyg, för dom kunde man inte lita på att de verkligen var bra. Däremot tittade han alltid på filmer som fick bottenbetyg, för då var han säker på att filmen var bra.
Även om jag inte riktigt tror på honom, att han verkligen gjorde som han påstod, så finns det väl i vilket fall ett korn av sanning. Ibland kan riktigt dåliga filmer vara mer intressanta att titta på än allmänt populära mainstreamfilmer. Även om det är en sämre film kan man bli mer överraskad och mer underhållen, vilket i alla fall är ett av skälen till varför vi gärna ser och gottar oss i skräck– och kultfilmer av vissa regissörer.
Så frågan är – vad säger egentligen en recension? Det finns alltid en hög grad av subjektivitet i en recension, även om vissa recensenter anser sig kunna väldigt mycket om film. Vissa anser sig veta vad som är god smak och andra tror sig veta i förhand vad andra tycker och skriver i enlighet med vad han eller hon tror skall vara gängse upfattning.
I regel är graden av subjektivitet mycket hög, ofta mera än vad recensenterna själva anar och självklart även hos en självutttalad ”objektivist”, eller förespråkare av ”god smak”. Varför? Jo, enligt min ödmjuka åsikt främst på grund av att film är en så otrolig komplicerat konstart och inrymmer så många olika aspekter. Mer intressant än ett betyg är därför vad en recensent faktiskt väljer att ta upp i den – alltså själva vinklingen av recensionen. Vinklingen säger ofta mer än själva betyget. Det vad personen i fråga väljer att ta upp vittnar om hans intresse för filmen, för karaktärerna, hur väl han eller hon har förstått handlingen, kanske till och med om denne tycker om regissören, eller den värld som skapats, och så vidare.
Varför skall man då sätta ett allmänt betyg för en film lösryckt från filmens enskilda delar, eller alternativt som summering av dessa? Varför? Kan man verkligen summera en films alla beståndsdelar med en siffra? Jo, uppenbarligen kan en hel del göra det. Och visst, jag gör det själv ibland. Men jag tvekar alltid när jag gör det.
Egentligen tycker jag att de recensenter som överhuvudtaget inte tror sig vara objektiva är mer ärliga än andra. Är man själv medveten om att det bara rör sig om en nyckfull och tillfällig åsikt har man ett mycket ärligare förhållande till läsaren. Och därför kan man faktiskt ge ett mera förtroendeingivande intryck.
Men vad spelar då den subjektiva åsikten för roll? Varför vill man egentligen hävda sin egen åsikt om det bara rör sig om en subjektiv uppfattning som egentligen inte spelar någon roll för läsaren? Om filmrecensioner är subjektiva och inte vägleder läsaren till någon väsentlig kunskap, vad är då överhuvudtaget poängen med en recension? Och varför summera sin subjektiva åsikt med en abstrakt och en i det subjektiva sammanhanget högst obetydlig siffra?
Jag är ingen stor anhängare av de svenska orden “betygsättning” och “recension”. I vilket fall inte i filmsammanhang. Jag tycker mycket bättre om engelskans ord ”review”. ”Review” innebär en informativ sammanfattning av en film, en sammanfattning som inte behöver innehålla ett sifferbetyg eller ens ett generellt omdöme om filmens kvalitet. Men svenskans pretentiösa ord ”recension” förutsätter en subjektiv vinkling av en filmbeskrivning med en värdebedömning. Varför har det egentligen blivit så här? Och vad säger detta egentligen om svenskens syn på filmen som uttrycksmedel i förhållande till exempelvis engelsmännens?
Jag låter svaret på den frågan så länge stå öppet. Men jag kommer att försöka återge flera funderingar och reflektioner om filmrecensioner och förhoppningsvis även flera svar på dessa tankar i kommande inlägg. Men du får gärna svara på frågeställningarna i kommentarerna om du har ork eller lust. Tack så länge för att du ”lyssnat”.
Om jag slutligen skulle ge mitt eget inlägg ett betyg… Varför inte? Jag har inte på långt när lyckats utrycka vad jag egentligen tycker eller lyckats verbalisera alla beståndsdelar av mina ibland alltför invecklade tankegångar. Och inte har jag lyckats komma fram till någon egentlig poäng med inlägget. Jag skulle nog därför vilja ge mitt eget inlägg en trea. Men bara för att det är jag själv som skrivit det och för att jag vill vara snäll mot mig själv, så ska jag ge mig själv en fyra av fem möjliga poäng: Slutbetyg för detta inlägg = 4/5
Vad tycker du själv egentligen om recensioner och vilket betyg skulle du själv vilja ge mitt inlägg? Framförallt är jag intresserad av att veta vad du tycker att min egen poängbedömning av inlägget egentligen tillförde resonemanget. Egentligen ingenting alls va?
Nästa del: Om filmrecensioner och fantasivärldar (publiceras den 15/6)
Intressant läsning. Har själv funderat på det här med betyg och jag gör det av två anledningar.
Då jag kollar på otroligt mycket film vill jag gärna på något sätt katalogisera mina upplevelser därab är just betyg en ganska lätt sak att göra.
Då folk läser det jag skriver kan de (om de återkommer och lär sig vad jag tycker om och inte tycker om ) ganska snabbt se hur en film står sig med hjälp av betyget. Lite som en förenklad konsumentupplysning.
Men naturligtvis betyder inte ett betyg speciellt mycket jag ser det som något som förstärker texten och det jag skrivit. Iom att filmtittande är subjektivt så kanske inte ens recensioner betyder speciellt mycket heller. Det är filmens handling som ska komma fram men å andra sidan skulle det bli ganska tråkigt att läsa i längden.
Ser fram emot kommande delar av denna artikelserie.
Jag ger den betyget 4/5 😉
Tack för synpunkterna Filmitch. Visst, jag förstår konsumentupplysningsaspekten, även om jag inte förstår varför vi (ja, jag tar mig själv med i “vi) envisas med siffrorna.
/David
Som sagt, intressant värre det här.
Jag upplever också att det kan vara problem med de här tecknen ibland. Själv har jag oftast jättesvårt att välja mellan 2 och 3 i min skala, då gränsen där känns så oerhört liten och svårdefinerad.
Lättare med gränsen mellan 4 och 5 där jag tycker 5 ska vara i det närmaste galet svårt att komma upp. Då är allt fullkomligt och perfekt ju. Inga brister och inga fel.
Att vi sedan använder siffror, bokstäver etc. har kanske med att det då blir ett första snabbt intryck för betraktaren. En första indikation på var åsikterna kommer att hamna…
Likt filmitch tycker jag om att katalogisera mina upplevelser då frekvensen på filmtittande är stor även hos mig. Att åsikterna är subjektiva är ju rätt givet, dagens “filmrecenserande” bygger ju rätt mycket på vad man själv väljer att titta på också.
Iaf för oss hobbybloggare.
Det finns väl inga rätt eller fel. Ofta kan man dock få nya infallsvinklar på en film genom att läsa en annan recension, eller bli underhållen..för man ska inte glömma att det är en form av underhållning att läsa filmrecensioner också! 🙂
Siffror behövs kanske inte alls, men hjälper till att förmedla budskapet lite mer överskådligt….?
Tack för dina tankar Steffo. Visst är det som du säger att filmrecensioner är en form av underhållning. Vissa är mer underhållning än andra. Kanske siffrorna och generaliseringar bidrar till underhållningen?
Men är det egentligen så stor skillnad innehållsmässigt sett mellan de anglosaxiska “reviews” och svenska “recensioner”? Det ska förvisso erkännas att jag allt för sällan läser professionella omdömen överhuvudtaget, men när jag gör det upplever jag sälla någon större skillnad rent geografiskt.
Men visst är det en en intressant frågeställning. Eller egentligen frågeställningar, för jag uppfattar att du både resonerar kring gränslandet mellan objektivitet och subjektivitet, samt möjligheterna att uttrycka denna inställning i en fixa kategori (siffra, bokstav, stjärna, you name it).
Att tro att man skulle kunna förhålla sig absolut objektiv är som du säger befängt, men självklart måste ju målet vara att underbygga sin subjektiva åsikt med någon form av argument. “För att jag tycker det” är knappast hållbart.
Därmed kan inte heller betyg bli objektiva och för egen del svajar de inte sällan mellan att ibland vara absoluta och ibland vara relativa. För mig är betyg ett sätt att försöka sätta fingret på om jag tyckte filmen var bra eller dålig. Ibland när man skrivit en text inser man att man enbart fokuserat på de få dåliga bitarna i en i övrigt helt ok film. Då blir betyget både ett sätt att markera att filmen inte var genomusel och för mig själv att faktiskt också klämma dit några ord om varför jag egentligen inte tyckte den var så väldigt dålig som texten kanske ger intryck av. Inte ett alibi, snarare ett förtydligande skulle jag se det som.
Tack för tankarna Sofia. Bra synpunkter. “‘För att jag tycker det’ är knappast hållbart.” Exakt. Och hur argumenterar man då för en personlig åsikt? Tror du att de flesta själva vet hur de egentligen tänker?
Mja, man få väl hoppas att de som försöker formulera någon form av omdöme (talat eller skrivet) i alla fall under processen gång kommer underfund med hur vad tänker 😉
Ja, hoppas kan man ju alltid. 😛