Lagom till att snön till sist verkar ha lagt sig för att stanna vill jag passa på att tipsa om en riktig vinterfilm. Winterschläfer från 1997 är tyske Tom Tykwers (Spring Lola, Prinsessan + krigaren, Parfymen m fl) andra långfilm. Den utspelas i vackra snölandskap någonstans i tyska Alperna, där något som kanske kan kallas ödet, eller bara 90-talsdramaturgi, för samman ett gäng speciella småstadsfigurer.

Winterschläfer - Wintersleeper - Tom Tykwer

Lagom till jul kommer skidinstruktören Marco till den namnlösa småstaden för att bo hos Rebecca, kvinnan han har ett distansförhållande med. Exalterad över att äntligen ha korsat distansen mellan dem, kastar han sig i hennes famn och glömmer bilnycklarna i sin nya sportbil. Det dröjer inte mer än ett par minuter förrän den mystiske René promenerar förbi, ser nycklarna sitta i tändningen och kör iväg – bara för att strax därefter hamna i en fruktansvärd olycka. Han själv klarar sig oskadd, men vandrar som i ett töcken från olycksplatsen tillbaka till stan och tycks sedan glömma allt. Senare på kvällen går han ut på krogen och träffar Laura, som inte bara visar sig vara Rebeccas kombo, utan också sköterskan som tar hand om flickan som ligger i koma efter – ja, just det – bilolyckan.

Winterschläfer - Wintersleepers - René & Laura

Intrigen är uppenbart influerad av det stafettliknande berättande som sköljde över filmvärlden i mitten av 90-talet, i kölvattnet av Pulp Fiction och Short Cuts, men förlagd till de tyska Alperna får den ändå leva sitt eget liv. Dessutom är Tykwer en så pass originell regissör att eventuella inspirationskällor aldrig får bli mer än en liten beståndsdel i hans unika stil. De som sett Spring Lola, filmen han gjorde efter Winterschläfer, känner igen bildspråket med kameror i ständig rörelse, men här känns det betydligt mindre hetsigt än under Lolas löpning genom Berlin. Kanske beror det också på Tykwers egenkomponerade meditativa musik, som passar den lugna, snövita miljön perfekt (och som för övrigt påminner en hel del om en annan intressant tysk, Colleen).

Winterschläfer - Wintersleepers - Tom Tykwer

Det är inte bara kameraåkningarna som imponerar, även färgmässigt är Winterschläfer en fröjd för ögat. Likt Hitchcock leker Tykwer med klyschor om utlevande blondiner (Rebecca och Marco) kontra reserverade brunetter (Laura och René), och ger också varje huvudperson en egen färg, i form av kläder, inredning, bilar och så vidare. Rebecca är röd, Marco blå, Laura grön och René svart. Även om det kanske inte finns någon briljant symbolik i sådana grepp, är det behagligt att se och förstärker intrycket av alla fyra karaktärer.

Winterschläfer - Wintersleepers - Tom Tykwer

Tykwer lyckas inte riktigt knyta ihop säcken lika smart som Tarantino och Altman, men händelseutvecklingen känns ändå ganska oförutsägbar och karaktärerna utvecklas alla på intressanta sätt. Så snart eftertexterna börjar rulla kommer jag på mig själv med att vilja se Winterschläfer snart igen, men också återupptäcka andra 90-talsfilmer av besläktade auteurer som Kieslowski, Atom Egoyan och Hal Hartley. Precis som Tykwer gjorde de alla verk som var färgstarka (bild- och berättarmässigt), filosofiska och stämningsfulla utan att bli för svåra för sitt eget bästa. Och likt nämnda regissörer (med undantag av den bortgångne Kieslowski, givetvis) skulle Tykwer så småningom gå vilse bland storbolagens önskemål och sina egna omåttliga visioner – men 1997 hade han fortfarande en helt unik röst.

Betyg: 4

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print