Lagom till att snön till sist verkar ha lagt sig för att stanna vill jag passa på att tipsa om en riktig vinterfilm. Winterschläfer från 1997 är tyske Tom Tykwers (Spring Lola, Prinsessan + krigaren, Parfymen m fl) andra långfilm. Den utspelas i vackra snölandskap någonstans i tyska Alperna, där något som kanske kan kallas ödet, eller bara 90-talsdramaturgi, för samman ett gäng speciella småstadsfigurer.
Lagom till jul kommer skidinstruktören Marco till den namnlösa småstaden för att bo hos Rebecca, kvinnan han har ett distansförhållande med. Exalterad över att äntligen ha korsat distansen mellan dem, kastar han sig i hennes famn och glömmer bilnycklarna i sin nya sportbil. Det dröjer inte mer än ett par minuter förrän den mystiske René promenerar förbi, ser nycklarna sitta i tändningen och kör iväg – bara för att strax därefter hamna i en fruktansvärd olycka. Han själv klarar sig oskadd, men vandrar som i ett töcken från olycksplatsen tillbaka till stan och tycks sedan glömma allt. Senare på kvällen går han ut på krogen och träffar Laura, som inte bara visar sig vara Rebeccas kombo, utan också sköterskan som tar hand om flickan som ligger i koma efter – ja, just det – bilolyckan.
Intrigen är uppenbart influerad av det stafettliknande berättande som sköljde över filmvärlden i mitten av 90-talet, i kölvattnet av Pulp Fiction och Short Cuts, men förlagd till de tyska Alperna får den ändå leva sitt eget liv. Dessutom är Tykwer en så pass originell regissör att eventuella inspirationskällor aldrig får bli mer än en liten beståndsdel i hans unika stil. De som sett Spring Lola, filmen han gjorde efter Winterschläfer, känner igen bildspråket med kameror i ständig rörelse, men här känns det betydligt mindre hetsigt än under Lolas löpning genom Berlin. Kanske beror det också på Tykwers egenkomponerade meditativa musik, som passar den lugna, snövita miljön perfekt (och som för övrigt påminner en hel del om en annan intressant tysk, Colleen).
Det är inte bara kameraåkningarna som imponerar, även färgmässigt är Winterschläfer en fröjd för ögat. Likt Hitchcock leker Tykwer med klyschor om utlevande blondiner (Rebecca och Marco) kontra reserverade brunetter (Laura och René), och ger också varje huvudperson en egen färg, i form av kläder, inredning, bilar och så vidare. Rebecca är röd, Marco blå, Laura grön och René svart. Även om det kanske inte finns någon briljant symbolik i sådana grepp, är det behagligt att se och förstärker intrycket av alla fyra karaktärer.
Tykwer lyckas inte riktigt knyta ihop säcken lika smart som Tarantino och Altman, men händelseutvecklingen känns ändå ganska oförutsägbar och karaktärerna utvecklas alla på intressanta sätt. Så snart eftertexterna börjar rulla kommer jag på mig själv med att vilja se Winterschläfer snart igen, men också återupptäcka andra 90-talsfilmer av besläktade auteurer som Kieslowski, Atom Egoyan och Hal Hartley. Precis som Tykwer gjorde de alla verk som var färgstarka (bild- och berättarmässigt), filosofiska och stämningsfulla utan att bli för svåra för sitt eget bästa. Och likt nämnda regissörer (med undantag av den bortgångne Kieslowski, givetvis) skulle Tykwer så småningom gå vilse bland storbolagens önskemål och sina egna omåttliga visioner – men 1997 hade han fortfarande en helt unik röst.
Betyg: 4
Kul att du nämner denna film för det är en riktigt fin film. Uppskattar oftast Tykwer och denna hör till hans bästa. Just färgerna och musiken är något han lyckas bra med.
Så här skrev jag om Winterschläfer.
Ja, riktigt fin och stämningsfull film. Kul att läsa vad du skrivit om den också! Precis som du gillade jag verkligen inledningssekvenserna, otroligt snyggt med allas resor mot den lilla staden.
Kul med en bortglömd film. Och bra argument och jämförelser för att se den.
Ja, det känns som att det mest pratas om “Spring Lola” och “Prinsessan + krigaren” när det gäller Tykwer. Kände direkt efter att ha sett den här att jag ville skriva om den. 🙂
Jag gillade också Winterschläfer. Minns att jag såg den för kanske tio år sen på biografen Sture i Sthlm när de körde ett tema med gamla Tykwer-filmer. Samma tema som i många av hans andra filmer. Lite synd som du har inne på det där med att Tykwer lite har tappat sig själv bland storbolagen. Just det där personliga har en förmåga att försvinna. Kanske kan man hoppas att han kommer tillbaka till Tyskland för att göra lite mer filmer då och då.
Jo, tappa är något man brukar göra. Storbolagen är mainstreambolag. Allt skall passas in i perfekta mallar. Är man inte med på det så får man inte vara med helt enkelt. Han får gärna göra mer film i Tyskland. Det är visserligen ett filmland som också utvecklats mycket under det senaste decenniet, men han får gärna ge det ännu mera bränsle.
Ja, jag tycker inte “Tre” var en helt fantastisk film, men bådar ändå gott för Tykwers framtid.