Tim Burton & Danny Elfman jobbar tillsammans

Idag publicerar vi en längre artikel som Oliver Lindman (läs mer om Oliver nedanför artikeln) har skrivit åt FilmMedia, om filmkomposition och om samarbetet mellan filmkompositörer och resgissörer.  Oliver skriver om “radarpar” mellan regissörer och filmkompositörer, samt ger exempel på filmer. Men han skriver också om hur svårt det kan vara för en kompositör att faktiskt få med sin musik i filmerna. Trevlig läsning!     

Det är ingen hemlighet att många regissörer ogärna ändrar på vinnande koncept. Antalet samarbeten Tim Burton och Johnny Depp emellan kan knappt räknas på fingrarna. Martin Scorsese gav Robert De Niro huvudrollen i inte mindre än åtta filmer, varpå han insåg generationsskiftet och gick över till Leonardo DiCaprio. Det är emellertid ganska många som väljer att variera sina huvudrollsinnehavare, och skaffa sig olika ansikten att jobba med inför varje produktion.

När det gäller dessa “vinnande duetter”, så finns det emellertid ett område där regissörer verkligen tenderar vilja få med sina personliga favoriter – musikproduktionen. Listan över lyckade samarbeten regissörer och filmkompositörer emellan kan göras lång:

Bröderna Coen – Carter Burwell. Twilight-kompositören Burwell har fått skriva musiken till så gott som alla av Bröderna Coens största filmer – Fargo (1996), The Big Lebowski (1998), No Country For Old Men (2007), Burn After Reading (2008), True Grit (2010).

Tim Burton – Danny Elfman. Elfman har skrivit musiken till alla utom fem av Tim Burtons filmer. Här hittar vi förstås storsuccéersom Batman (1989), Edward Scissorhands (1990), och Sleepy Hollow (1999). Och två nya samarbeten är på gång under 2012, däribland Dark Shadows.

Robert Zemeckis – Alan Silvestri. Så här långt har Silvestri skrivit musiken till tio av Zemeckis filmer, bland andra Forrest Gump (1994), Polarexpressen (2004), och A Christmas Carol (2009).

Steven Spielberg – John Williams. När Spielberg och Williams slår ihop sina hjärnor inför en produktion så kommer det att bli makalöst bra. Och Spielberg har bara regisserat ett fåtal filmer utan Williams som kompositör. I listan av dundersuccéer återfinns Hajen (1975), Indiana Jones-filmerna (1981, 1984, 1989, 2008), E.T. (1982) Schindler’s List (1993), Jurassic Park (1993), och München (2005). Och en nu nästan 80-årig Williams komponerar fortfarande för Spielberg. Kommande storfilmer som War Horse och Lincoln ackompanjeras båda av Williams toner.

Det här är bara några exempel på “musik- och regiradarpar” i filmvärlden. Så varför är så många regissörer måna om att få samarbeta med samma kompositör varje gång? Varför inte få in nytt blod där också? Ska sanningen fram så finns det få områden inom en filmproduktion där regissörens artistiska visioner måste överensstämma med övriga involverade, än just musikskapandet. I en filmscen har man ett oändligt antal möjligheter som kompositör; man kan förankra sitt musikaliska tänk i huvudpersonens tankegångar, i den omgivande miljön, i berättelsens ton, och så vidare. Och regissören har ofta en färdig, om än undermedveten uppfattning om ungefär hur han eller hon vill ha det. Kommunikation och samförstånd är oändligt viktigt! Ju mer en kompositör är bekant med en regissörs tankesätt och värderingar, desto större chans har han eller hon att leverera just det regissören vill ha.

Arbetet som filmkompositör är onekligen hårt, och bara för att man skrivit på en kontrakt finns det ingen garanti att ens musik någonsin kommer att höras i filmen. Det finns en rad exempel på detta:

• Troja (2004). Många känner till James Horners fantastiska musik till denna film, men ursprungligen var det faktiskt Gabriel Yared (som vann en Oscar för musiken till Den engelska patienten (1996) som var tilltänkt kompositör. Yared hade komponerat all musik och spelat in det mesta av den, men en testpublik gillade den inte, och Yared sparkades från projektet. Horner strödde sedan salt i såren genom att gå ut i media och säg att Yared helt och hållet tycktes sakna kunskap om hur man skriver för film.
• Mission: Impossible (1996). Danny Elfman står för bakgrundsmusiken här (huvudtemat borträknat, eftersom det skrevs på 1960-talet). I början var det dock ovan nämnde Alan Silvestri som komponerade. Han hade spelat in 23 minuter av sina kompositioner när han fick lämna projektet.
• Djungelboken (1967). Sångerna i denna Disneyklassiker skulle ursprungligen skrivas av Terry Gilkyson, som redan komponerat musik för en rad Disneyprojekt. Walt Disney fann dock Gilkysons sånger för “mörka” och “mollbetonade”, och fastslog att det berodde på att Gilkyson låtit sig inspireras för mycket av Kiplings bok (vars ton skiljer sig mycket från den stämning Disney ville skapa i filmversionen). Disney lät istället Musikbröderna Sherman att skriva sångerna, på villkoret att de under inga omständigheter fick läsa Kiplings bok.
• King Kong (2005). Detta är kanske det mest slående exemplet. Peter Jackson hade samarbetat med Howard Shore i tre Sagan om ringen-filmer, vilket resulterat i totalt tre (extra) Oscars för filmen – två för bästa bakgrundsmusik (Härskarringen (2001) och Konungens återkomst (2003)) och en för bästa sång (“Into the West” från Konungens återkomst). Inför projektet King Kong tillsattes Shore än en gång, men en bra bit in i produktionen (Shore hade dirigerat och spelat in musiken för flera scener) så sparkades han av Jackson. James Newton Howard fick ta över. Det fungerade inte ännu en gång, ens för denna succéduo. Shore får dock en ny chans i The Hobbit (2012).

Oliver Lindman är musikstudent på Sussex University i Brighton och webbskribent på, samt grundare av flera musiksidor. Sommaren 2010 startade han projektet Filmscore.se där han skriver artiklar samt bloggar om filmmusik.