Idag gästas Filmmedia av Fredrik Lundblad som bloggar om film och filmmanus och skriver filmmanus på fritiden. I detta gästinlägg tar Fredrik upp manus som han menar imponerar med formatet, manus som skiljer sig från mängden i och med att hela filmen utspelas på en och samma plats eller på en mycket liten yta. Fredrik tar upp en rad filmexempal och har till och med besvärat sig med att länka till själva manusen, så att du kan läsa och studera dom själv!
Vissa filmmanus imponeras jag mer av än andra. Det är manus som skiljer sig från mängden. Filmer som inte utspelar sig i flera olika länder, städer eller där protagonisten ständigt är på språng.
Jag vill ha sagt att inget manus är lätt att skriva, det verkar helt enkelt bara lite svårare att skriva de manus jag kommer nämna nedan.
Dessa manus är så brilljanta i sin enkelhet, men otroligt svåra att skriva. Tänk dig själv att du ska skriva en berättelse som ska fängsla människor på en biograf i 90 minuter, bara det kan låta tillräckligt knepigt.
Tänk dig då att hela historien ska äga rum på ett och samma ställe.
Bra filmexempel är:
Klassikern 12 angry men (1957), där hela filmen utspelar sig i ett och samma rum. Rummet där juryn ska bestämma en ung mans öde.
Mer moderna exempel är filmerna Frozen (2010), där ungdommarna sitter fast i en skidlift hela filmen.
Buried (2010), där protagonisten är levande begravd hela filmen.
127 Hours (2010), då hjälten sitter fastklämd i öknen filmen igenom.
Phone Booth (2002) där huvudkaraktären står och pratar i telefon i en strax över en timme.
Vad krävs för att filmen ska bli lyckad?
Jag vill hävda att denna sortens filmer kräver en skådespelarinsats av högsta rang för att vara sevärda. Något mina exempel har:
- Colin Farrell gör en av sina bästa roller i Phonebooth. James Franco blev Oscarsnominerad för sin rolltolkning i 127 Hours. Den annars så rolige Ryan Reynolds snäpper upp sig och levererar en riktigt verklighetstrogen karaktär som instängd i en låda.
- Dialogen har också den en stor del i filmens vara eller icke vara.
- Verklighetstrogen måste den vara för att vi ska köpa helheten. Detta i sin tur måste kombineras med ett bra framförande från skådespelarna. Vad karaktärerna säger får större vikt i denna sortens film eftersom det är så filmen rör sig framåt.
Slutligen
Att packa ihop spännande vändningar, en spännande story samt föra handlingen framåt när allt ska hända på ett och samma ställe är inte lätt. I ett “vanligt manus” kan man bara skriva att någon sätter sig i bilen, rånar en bank, rymmer från fängelset. Inte i manusen jag pratar om. Rymmer de, eller lämnar rummet så är filmen slut. Eller så blir det en helt annan slags film. Den enda fördelen med ett sådant manus är att du lättare kan få den gjord eller såld. Förutsatt att det är bra skrivet. Budgeten blir minimal i jämförelse med en fullskalig produktion.
När jag ser en ovan nämnd film blir jag alldeles fascinerad. Hur kan det hända så mycket på en sådan liten yta? Hur kan det vara spännande från början till slut när någon är instängd i en låda, sitter fast i öknen eller befinner sig i samma rum filmen igenom?
Försök få din respektive att se någon av filmerna ikväll och berätta först vad den handlar om! 😉
Gillar ni dessa slags filmer och har ni i sådant fall någon favorit?
Fredrik Lundblad skriver filmmanus på fritiden. I hans blogg kan du läsa om film och om hur man går till väga för att skriva ett manus helt på egen hand.
Jag gillar också konceptet med stora manus på små ytor (välformulerat!).
Låt oss inte glömma Alfred Hitchcocks fantastiska Rope och Rear Window. Både två med begränsad fysisk yta. Båda är dessutom James Stewarts kanske finaste stunder.
Ett annat exempel jag kommer att tänka på är Tape av Richard Linklater. Samma sak där, ett och samma rum i ungefär 90 minuter. Den är inte i närheten av Hitchcocks filmer i kvalitet, men den visar upp möjligheterna att med små medel göra en riktigt tät och spännande film.
Jag tänkte också på Hitchcocks filmer. Sen har vi ju även Lifeboat som är besläktad i det avseendet. Men jag tycker samtidigt att Fredriks exempel är ännu tydligare. Kanske man också borde nämna Cube i sammanhanget? Eller varför inte ne film som Key Largo?
Sen finns det väl också skräckfilmer som bygger på känslan av att vara på väldigt litet område, som The Thing och Alien. Eller varför inte Battle Royale (okej, väldigt mycket gränsfall) eller Korenska Hansel and Gretel.
Hur som helst, tack för inlägget Fredrik och trevlig läsning!
Bra filmer ni nämner!
Att bli utelämnad, instängd etc, är ganska klassiskt för att göra skräckfilmer mer intensiva och skrämmande, dessa är helt klart relevanta i sammanhanget.
Tack för ordet=)
Jag har sett “Buried”, och jag kan ärligt talat säga att det är utan tvekan den bästa film jag någonsin sett. När jag hörde talas om den hade jag funderingar på om en sådan film verkligen skulle kunna vara bra, fast så fort jag såg den förstod jag att svaret var ja. Jag brukar ofta se på film, men jag brukar inte så ofta “leva mig in i dem” och “känna med karaktärerna”. När jag såg “Buried”, däremot kunde jag inte sluta känna medlidande för huvudkaraktären. Min stressnivå höjdes hela tiden, speciellt i slutet. Jag rekommenderar filmen starkt till alla som läser detta.
Mitt manus som jag skriver på just nu utspelar sig i ett fängelse, och delvis i en lägenhet.
Det är en jätterolig utmaning att få till en kärlekshistoria utan att de får röra varandra, och dessutom inte flytta på sig.
Annars gillar jag mest thrillers och actionfilmer. Det där stillastående kan gå mig på nerverna ibland.
Men jag gillade Hitchcocks filmer, och böckerna är bara för goa.
ha det
Tack för dina funderingar! Spännande också att höra om ditt manusprojekt. 🙂
Kan starkt rekommendera Death and the Maiden.
Håller med till fullo. Mycket, mycket bra film! Underbart välspelad och underskattad.