Recension: We are What We are
Land: Mexiko
Genre: Drama/Horror
Regi: Jorge Michel Grau
Betyg: 4/5
Mexikansk film har kommit under det senaste decenniet vilket i och för sig inte konstigt då man under lång tid satsat stort på filmen där, inte minst på grund av att otaliga filmskolor. Det har blivit en rad udda filmer som gjort succé under de senaste åren. En film från förra året är We Are What We Are. Det är enormt roligt att filmen har lyckats få svensk distribution, även om det är ”bara” på DVD. Filmmedia har även förmånen att få arrangera en stor tävling med utlottning av hela tio exemplar av filmen. (Tävlingen är öppen t.o.m 11:e okt). Här följer en lång recension av filmen. Läs efter ”hoppet”:
Kort summering:
En familjefar faller livlös ihop på gatan. Han lämnar en änka och tre barn efter sig och munnar måste mättas – till varje pris. Sonen antar jägarrollen och tvingas stryka genom Mexico Citys nattmörker för att familjen ska kunna fortsätta sin okonventionella diet.
Recension:
Först och främst kan sägas att We Are What We Are trotsar genregränserna. Därför finns både fördelar och nackdelar med att läsa om filmen. Egentligen kanske man borde avstå helt från att läsa om den och se den helt förutsättningslöst. Men (tyvärr) på grund av hur filmen lanseras tror jag nog ända att det är lämpligt att läsa en del om filmen. Själv tycker jag att man gör filmen en otjänst genom att lansera den som som Horror/skräckfilm. Den som vill se den typen av mainstreamskräckfilm som Hollywood brukar stå för blir därför helt säkert besviken.
We Are What We Are är istället mer ett drama, även om det ibland blir riktigt obehagligt. När jag såg filmen förstod jag exakt vad en recensent menade när han jämförde den med Låt den rätte komma in, även om jämförelsen inte är riktigt klockren. Jag uppskattar vardagstonen enormt i We Are What We Are och det här är filmens riktiga storhet. Det är en så enormt välgjord och välspelad film att man jag har svårt att riktigt förstå att det är en debutant som ligger bakom filmen. Här har den i princip allt som jag saknar i Hollywoods mainstreamskräckfilmer. (Och naturligtvis det jag saknar i det allra mesta som kommer från Svenska filmskapareklåpare.) Men den är också mycket vackert filmad med ett jättefint filmfoto, bra bildlösningar och utmärkt, självklar klippning. Även det något långsamma tempot uppskattas, på samma sätt som jag uppskattade vardagstempot i en film som The Black Swan.
Trots att man kommer familjen nära och relationerna känns mycket äkta, borde man nästan ha accentuerat relationerna ännu mera tydligt, skapat något som gett mer värme. Relationerna känns nästan kyliga och jag känner att det borde ha funnits något mer som skapade ännu starkare band till publiken. Samtidigt är relationerna familjemedlemmarna emellan direkta och självklara, utan för mycket förklaringar om deras situation. Detta är också en styrka. Jämför med Hollywoodfilmer där alla relationer och händelser skalla förklaras så övertydligt att man förstår att alla Hollywoodproducenter tror att publiken består av en samling idioter. Kanske den amerikanska publiken är det, vad vet jag?… Men jag uppskattar filmskapare som behandlar publiken som tänkande individer, som själva kan förstå saker och ting utan att man knäpper dom på näsan, som i fallet med just We Are What We Are.
Men som sagt, något som gjorde i alla fall någon familjemedlem mer sympatisk skulle ha uppskattats eftersom deras makabra leverne gör dem rätt avskyvärda. Eftersom monstren är protagonisterna är upplevelsen av ”Skräck” i We Are What We Are inte alls de av spänning, som jakter, vi finner i filmer som i skräckfilmsserier som exempelvis Scream och Fredagen den trettonde. Inte heller är det effekter som är i fokus i många filmer, även om både våldet och effekterna visst är påtagliga. Snarare finns en direkthet och närmast fysisk närvaro som man annars nästan bara upplever i östasiatisk skräckfilm, inte minst i japansk sådan.
Med direkthet menar jag att våldet träffar direkt och att det därför är svårt att värja sig från det. Under 2010 års upplaga av Stockholms filmfestival intervjuade jag en japansk filmregissör, Tetsuya Nakashima (som du kan läsa här). Jag ställde frågan om vad som skiljer österländskt filmvåld från västerländskt. Han svarade att i väst så fokuserar man bara på effekter, men i väst så går våldet rakt in och träffar rätt in i hjärtat. Med japanskans hjärta, ”kokoro” kan man också mena ”känsla”, så jag antog också att han menar en känslomässig direkthet och han bekräftade min följdfråga. Det är den här formen av direkthet, med betydande känslomässig påverkan, jag finner även i We Are What We Are.
Därför är We Are What We Are definitivt inte en lättsam film. Förvisso finns det någon form av svart, morbid humor bakom allt. Men det är inte den typen av garvhumor man finner i en film som Bad Taste, utan snarare en torr med kompromisslös svärta. Det är en mycket bra film, vilket jag inte tror någon vettig skalle kan förneka, men den uppskattas säkert inte av alla och känslomässigt lättpåverkade individer gör nog därför rätt i att ta denna lilla varning på allvar. Men i rätt sällskap, gärna framför en stor TV och kanske något gott att dricka till, kan We Are What We Are bli en riktigt mäktig filmupplevelse.
Det finns också andra som har andra kritiska invändningar och kanske är mindre entusiastiska, men mitt eget allmänna omdöme om filmen är överlag positivt och betyget blir en fyra.
Betyg: En stark fyra av fem möjliga.
