Jag ska erkänna att jag aldrig riktigt förstått mig på storheten med Toy Story-filmerna. Jag såg den första filmen på bio när den kom. Även den andra tror jag att jag såg på bio, men eftersom jag är osäker betyder det väl att den inte gjorde särskilt stort intryck. Varför Toy Story 3 vann Oscar för bästa animerade film begriper jag inte alls. Konkurrenterna var samtliga mer kreativa och tillförde mer till genren.  Visst, Toy Story-filmerna de är snygga – och sen?

Nåväl, jag har tre frågor angående den animerade serien som du som Toy Story-freak, eller kunnigare än jag i ämnet kanske kan svara på: 

 

Fråga ett:

Varför ser även människorna i Toy Story ut som leksaker?

När leksakerna kändes så ”verkliga” på grund av 3D-tekniken var människorna den största besvikelsen i den första Toy Story-filmen. De kändes lika plastiska som den mest plastiska leksaken och de hade inte ens leksakernas personligheter, vilket gjorde dom ännu mer karikatyrartade och nästan ”platta” i jämförelse.

Fråga två:

Varför är det bara leksaker som ”lever” i Toy Story?

Andra saker då? Varför är det bara leksaker i Toy Story-världen som har liv och inte bord, stolar, TV-apparater samt prydnadsföremål som vaser och statyer? Hur definieras en levande ”leksak”? Genom själva tillverkningsprocessen i fabrikerna eller genom att ett barn leker med det? Om ett barn leker med en sten eller sätter pinnar i en kotte, får de då liv och blir som andra leksaker?

Fråga tre:

Kan leksakerna andas?

I Toy Story 3, när leksakerna blir slängda i en sopsäck säger Cowboy-tjejen: ”Help – I can´t breath”. Vadå ”kan inte andas”? Leksaker kommer förpackade i plastförpackningar, hur kan de då andas? Och om inte leksaker kan andas, hur kan de då tala? Rösten kommer genom att vi använder luften vi har andats in.

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print