I once had a girl,
or should I say,
she once had me

Tokyo, sent 1960-tal. Studenter demonstrerar på gatorna och tar över föreläsningar på universitetet. Revolutionens vindar blåser, världen ska förändras och den rådande makten störtas. Watanabes privata värld befinner sig också i gungning, men orsaken stavas inte revolution, utan Naoko. Hon var hans bäste väns flickvän. Innan denne tog livet av sig, vill säga. Efter den tragiska händelsen tappade de bort varandra för en tid, men en dag återvänder hon till Tokyo och Watanabes studenthem. Och så inleds en komplicerad kärlekshistoria.

Norwegian Wood bygger på en bok av Japans just nu kändaste författare, Haruki Murakami. Den blev en succé i hemlandet när den släpptes 1987, och har under 2000-talet blivit något av en kultroman i västvärlden. Det kan vara en börda att ta sig an så omtyckta litterära verk, men regissör Tran Anh Hung gör det med den äran. Istället för att plikttroget skildra bokens mångsidiga karaktärer och låta dem återge dialogen ord för ord, har han valt att göra sin personliga tolkning av känslorna i historien. Och illustrationen av dessa känslor är en fröjd för både ögat och örat.

I en av de inledande scenerna ser vi Watanabe (Kenichi Matsuyama) komma ut på gatan, medan demonstrerande studenter strömmar till från alla håll och kanter. Med hjälp av en följsam kamera och skicklig klippning etableras det snabbt att han inte är en del av protesterna, han står utanför rörelsen. I varje efterföljande scen återkommer sedan samma känsla av alienation, från hans rumskamrater, från hans vänner, till och med från de som älskar honom. Relationen med Naoko (Rinko Kikuchi) blir inte vad någon av dem hoppats på. Hon mår fortfarande dåligt efter den förre pojkvännens död, och hamnar till slut på ett vårdhem på landsbygden utanför Kyoto. Watanabe hälsar på henne ibland, men hemma i Tokyo börjar han samtidigt umgås allt mer med den charmiga Midori (Kiko Mizuhara).

De motstridiga känslorna förstärks ytterligare av den vemodiga originalmusiken, komponerad av Johnny Greenwood (annars mest känd som egensinnig gitarrist i Radiohead). Försiktigt plockande gitarr till det gråa, regniga Tokyo och smekande stråkar till den storslagna landsbygden. Det hörs också en del 60-talslåtar, men istället för utslitna nummer av Dylan och Hendrix är det lite mindre kända band, som passar bättre till Trans bildspråk. Titta bara på scenen med The Doors ”Indian Summer”, och hur bilderna tillsammans med musiken skapar känslan av sommarens sista varma dagar med hösten runt hörnet.

Liksom sin litterära förlaga är filmen uppbyggd av tillbakablickar, minnen. Oftast berättas de linjärt, men ibland hoppas det fram och tillbaka i tiden, vilket bara förstärker intrycket av att det är känslorna i berättelsen som Tran vill förmedla – då behöver inte allt ske kronologiskt. I enlighet med det saknar också många scener helt, eller nästan helt, dialog. En del kritik har riktats mot att så många av de repliker som faktiskt förekommer handlar om sex. Men det är ett ämne som brukar ges mycket utrymme i Murakamis böcker, och man får inte heller glömma vilken tid och miljö historien utspelar sig i. Under 60-talet var Japan fortfarande ett i mångt och mycket konservativt land. Något så privat som sex talades det inte särskilt mycket om offentligt, varken där eller någon annanstans. Betydligt märkligare är att det nästan 50 år senare fortfarande känns uppfriskande när ämnet får vara en naturlig del av kärlekshistorien. För hur många romcoms kan man säga detsamma om idag?

Tran Anh Hung har skapat en film som, precis som hans tidigare verk Doften av grön papaya och När solen står som högst, lyckas förmedla starka känslor i ett långsamt tempo. När jag går hem från biografen med John Lennons klassiska melodi i huvudet, är det kanske inte med en förändrad världsbild, men väl en känsla av att ha sett årets om inte bästa, så åtminstone vackraste film.

Norwegian Wood har svensk premiär fredag 18 mars.