David har redan skrivit en förträfflig recension av Coenbrödernas True Grit, men hur väl står sig egentligen deras nyinspelning mot originalet från 1969 med John Wayne? Ska man kolla upp den gamla filmen om man gillade den nya? Och om man bara sett den gamla, är det värt att betala en hundring på bion för att få se samma historia i nya kläder?

För att reda ut detta krävs inget mindre än Filmmedias fantastiska filmduell, tidigare testad på två klassiska french noir och två nya rullar med Jesse Eisenberg. Vi väljer ut några punkter där filmerna ifråga jämförs med varandra och den som gör bäst ifrån sig vinner en poäng. Flest poäng när alla punkter är avklarade vinner.

Så, om ingen har några fler frågor föreslår jag att vi kör igång. Dagens tävlande är alltså två västernfilmer som bygger på samma bok, den ena från 1969, den andra från 2010. Den första regisserades av Henry Hathaway, en man som gjort mängder av cowboyrullar och ett par hyfsade film noir (till exempel The Dark Corner och Niagara), den senare av bröderna Joel och Ethan Coen, ett filmpar som inte behöver någon närmare presentation. True Grit är deras första besök i cowboyernas genre (även om många menar att deras No Country for Old Men är en västern utspelad i modern tid). Bland de nio punkter filmerna jämförs på har vi de klassiska huvud- och biroller, foto och spänning, men också några mindre vanliga, som pang-pang och skitighet. Men först ut, det roliga.

Rond 1: Humor. Här är Coens svårslagna. De har visserligen inte så många komiska ingredienser denna gång, men som i alla deras allvarligare filmer finns det ändå spår av en underbar svart humor. Episoden med mannen som hängts i en trätopp fanns inte med i originalfilmen, men jag är glad att den skrevs in. Originalfilmen är överhuvudtaget inte särskilt rolig, om man inte räknar in den ofrivilliga humorn i John Waynes hela uppenbarelse. Vinnare: Nyinspelningen

John Wayne - den ofrivillige komikern

Rond 2: Huvudroll #1 – Mattie Ross. I originalet gör Kim Darby en fantastisk prestation som den envisa flickan. Hailee Steinfeld är minst lika bra i 2010 års upplaga, scenen när hon förhandlar till sig mer pengar för sina hästar är otroligt imponerande. Det är svårt att säga vem som faktiskt är bäst, men Mattie den äldre tar till slut hem ronden för att hennes roll ensam bär upp hela filmen. Vinnare: Originalet

Rond 3: Huvudroll #2 – Rooster Cogburn. John Waynes roller är ganska svåra att ta på allvar idag, men prisjägaren Rooster har stått emot tidens tand lite bättre än många andra cowboyer han gestaltat. Dels för att vi slipper både indiandödande och damuppvaktning, men också för att karaktären Rooster nästan kan kallas en parodi på den klassiske cowboyen. Jeff Bridges tar dock, med hjälp av Coens regi, tillvara på detta än mer. Hans porträtt av den ruffige gamle prisjägaren är välgjort in i minsta detalj, från sättet han gapar på till hur han levererar Roosters medvetet enfaldiga repliker. Vinnare: Nyinspelningen

Rond 4: Biroller. Coen-filmerna kryllar av underbara biroller – pannkaksälskande avokaten Freddy Riedenschneider, kontrollerande swingerfrun Dot, och Steve Buscemis ynkliga figurer är några favoriter – men i True Grit lyser de med sin frånvaro. Matt Damon och Josh Brolin är båda duktiga, men lämnar inga bestående intryck. Originalfilmen däremot lyfts av en ung Robert Duvall som elakingen Ned Pepper och en ännu yngre Dennis Hopper som den ömklige skurken Moon. Vinnare: Originalet

Rond 5: Foto. På sätt och vis är det en smaksak – originalets överdådiga Technicolor eller nyinspelningens extrema ljussättning och detaljrikedom. Men liksom i många andra äldre västernfilmer rimmar de grälla färgerna illa med den råa historien. Roger Deakins, nyinspelningens fotoansvarige, låg bakom de otroliga kompositionerna i Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, en annan modern västern och tillika en av 2000-talets allra snyggaste filmer. Hans arbete i True Grit är lika skickligt, som åskådare kan man verkligen känna kontrasterna, värmen och kylan, ljuset och mörkret, de små människorna på de stora vidderna. Det är inget annat än spektakulärt. Vinnare: Nyinspelningen

Solsken 1969

Månsken 2010

Rond 6: Spänning. Båda filmerna tar lite tid på sig innan de blir spännande, men när det väl börjar är det nyinspelningen som fängslar mest. Coens val att separera Rooster och prisjägarkollegan LaBoeuf är ett smart drag, och likaså att förlägga många scener till nattetid. I skarpt Technicolor-solsken blir originalets skottlossning vid stugan inte särskilt rafflande. Vinnare: Nyinspelningen

Rond 7: Pang-pang. Ingen västernfilm utan lite gammalt hederligt pang-pang. Rykande gevär och snabbt dragna pistoler är det gott om i både original och nyinspelning, men återigen är det den senare som drar längsta strået. Medan John Wayne och sina motspelare mest ser ut att skjuta på måfå framför sig, gör Bridges och Steinfeld en poäng av hur svårt det kan vara att sikta och träffa rätt. De i övrigt ganska likvärdiga actionscenerna är klart mer trovärdiga i Coens film.  Vinnare: Nyinspelningen

Jeff Bridges skjuter skarpt

Rond 8: Skitighet. Som jag redan varit inne på ville många äldre västernfilmer skapa en myspysig, gammaldags känsla, som idag mest känns mossig. En blodtörstig 14-åring, folk som hängs eller skjuts, och ändå känns allt ganska gemytligt. Det krävs ingen historieexpert för att förstå att den vilda västern var allt annat än gemytlig. Överfulla bårhus, stinkande hästar, hetsiga gator och lika smutsigt inne som ute. Detta fångas betydligt bättre i nyinspelningen. Om vi ska tolka ronden rent bokstavligt så använder Coens också det i moderna västernfilmer allt vanligare greppet (se till exempel Unforgiven och Young Guns II) med en scen som utspelar sig vid ett utedass… Vinnare: Nyinspelningen

Rond 9: Slutscen. David har redan påpekat det, men vi tar det igen. Coenbröderna använder ett slut som visserligen finns med i filmernas litterära förlaga, men som egentligen inte tillför något nämnvärt till berättelsen, och dessutom avviker en del från filmens övriga stil. Det finns inget som säger att det blir bättre ju mer trogen man är boken, tvärtom. Hathaways avslutning är kanske lite mer traditionell, men den knyter ihop filmen bättre. Vinnare: Originalet.

Sista ronden gick alltså till Hathaways äldre version, men det hjälps inte. Coens nyinspelning är klart starkare än sin föregångare och tar hem matchen med klara 6-3, efter starka insatser av Bridges, Steinfeld och Deakins.

- Du, jag tror vi vann!