Steve (Burt Lancaster) har just kommit tillbaka till Los Angeles. Efter att ha skiljt sig från sin fru Anna (Yvonne De Carlo) lämnade han stan för gott. Det var vad han intalade sig i alla fall. Nu har han förvisso återvänt, men bara för sin mammas skull, och sin bror och sitt gamla jobb. Det har inget med Anna att göra…

Om det finns en enda beståndsdel som är gemensam för all film noir, så är det mannen som gör vad som helst för kvinnan han är kär i, trots att han vet att det är fel, trots att han vet att det kommer sluta illa. “I didn’t come back on account of her”, säger Steves berättarröst. Men alla vet att han bara har en sak i tankarna.

Långsamt dras han tillbaka till henne. Han kallar det ödet, andra skulle kalla det besatthet. Familjen, vännerna, till och med Anna själv varnar honom, men han kan inte hålla sig borta. När det går upp för honom hur illa hon behandlas av sin nye partner, gangstern Slim Dundee, är det tillräckligt för honom att släppa allt. Dessvärre upptäcks de två av Slims hantlangare, och i ren desperation hittar Steve på en historia om ett planerat värdetransportrån.

Criss Cross (med den intetsägande svenska titeln På liv och död) regisserades av Robert Siodmak, en tysklandsfödd amerikan som vid tiden för inspelningen (1949) redan hunnit göra ett trettiotal filmer, med thrillern Spiraltrappan och noiren The Killers högst på meritlistan. Rånet i Criss Cross, och upptakten till det, är en tydlig inspirationskälla för senare kuppfilmer som I asfaltens jungel och Rififi, men även om det är högklassig spänning så upptar det bara en liten del av filmen. Fokus ligger på Steve och Anna, och dynamiken mellan dem. Han är en typisk (anti)hjälte och hon en tvättäkta femme fatale, men de är också mer än stereotyper. Siodmak undviker genrens vanliga mystiska relation och låter istället Lancaster och De Carlo spela ut hela sina känsloregister. De ger varandra sneda leenden och onda ögon, de strör sarkasmer omkring sig, de gnabbar och gnäller. Och det slår gnistor om dem, de då nyblivna stjärnorna sätter sina roller helt perfekt.

Förutom välspelad är Criss Cross också en riktigt snygg film. 40-talets centrala Los Angeles badar i solsken, och när det börjar skymma lyser Siodmaks bakgrund i den tyska expressionismen igenom. Särskilt vackra är de inomhusscener där stadens ljus skymtar i bakgrunden. Det ger bilden ett djup och förhöjer samtidigt intensiteten mellan Steve och Anna.

Kanske skulle filmen vunnit på ett rakare berättande istället för tillbakablickar, men i övrigt finns inte mycket att klaga på. Skådespel, scenografi och foto är i toppklass och de sista tjugo minuterna är både spännande och dramatiska. En noir som åldrats med värdighet.

Betyg: 4