Det var en ren slump att jag såg TRON: Legacy. Jag har inte sett den första filmen och hade ingen lust att se uppföljaren. Men så mejlade en kompis och frågade om jag ville följa med på premiären. En gratisvisning och trevligt sällskap kunde jag ju inte motstå. Och jag blev definitivt överraskad av det jag fick se …

TRON: Legacy handlar om Sam (Garrett Hedlund) som är son till datageniet Flynn från första filmen (Jeff Bridges). Flynn Sr. håller på att utveckla ett fantastiskt datasystem som han hävdar att han kan gå in i. En dag försvinner han spårlöst. Gissa vart han har tagit vägen?

Sam växer upp till en ansvarslös snubbe som gillar att bryta sig in på företaget han själv äger, sprida gratis operativsystem och ägna sig åt base-jumping. En dag får han nys om att det är något fuffens på gång på farsans övergivna kontor. Han går dit och hittar en mystisk dörr bakom ett arkadspel. Där finns farsans topphemliga projekt. Sam petar lite på kontrollerna och ZAPP så blir han lasrad i ryggen! Gissa var han hamnar?

TRON: Legacy har två stora problem.

Det första är Garrett Hedlund. Inte nog med att han är en usel skådis – han ser dessutom så intetsägande ut att man glömmer bort honom så fort han försvinner ur bild. Det är roligare att titta på Pong i slow motion.

Det andra problemet är: manuset är lika trist och feltänkt som huvudrollsinnehavaren.

Det är en sak att göra en film som Tron år 1982. Då visste folk knappt vad en dator var. År 2010 framstår konceptet som skrattretande. TRON: Legacy hade kanske funkat om någon som Christopher Nolan hade fått göra filmen. Alternativt om man hade gått åt motsatta hållet och gjort en ren Spielberg-saga av det hela. I stället tror jag att man gjorde så här: tog manusen från alla action-och äventyrsfilmer som har gjorts, lade in dem i ett program och slumpade fram ett manus. Sedan kryddade man med en påklistrad backstory och lite “vetenskaplig” rappakalja som är på samma nivå som “mido-chlorianerna”  i Star Wars: Episode I.

Resten av skådisarna då? Jeff Bridges pendlar mellan att vara småpinsam och småmysig i sin dubbelgångarroll. Olivia Wilde blir nog 10-talets Milla Jovovich. Michael Sheen – mer känd som Tony Blair  i The Queen och Aro i i Twilight-filmerna – dyker upp i några scener spelar över på ett väldigt uppiggande vis. Det är honom man minns när filmen är slut.

Två minuter med Michael Sheen är mer minnesvärda än två timmar med Garrett Hedlund.

Och samtidigt är ju filmen snygg. Lasershowen i kombination med Daft Punks mäktiga musik fick mig att sitta som hypnotiserad.

På det viset var Tron: Legacy en av mina konstigaste bioupplevelser. Jag har aldrig sett något som är så atmosfäriskt och läckert och samtidigt så otroligt ospännande.

Som musikvideo funkar TRON: Legacy fantastiskt bra. Som film får den klart underkänt.

Betyg: 3- (av 5)

EDIT: Ja, jag var tvungen att höja betyget från 2+, bara för att den var så snygg och att snyggheten dröjde sig kvar flera veckor senare.

Läs mer: Här finns ett ABC-för filmen.

Besök även Saras blogg Glory Box!

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print