Svinalängorna - August och paret Rapace

På fredag har Svinalängorna, Pernilla Augusts filmatisering av Susanna Alakoskis Augustprisbelönade (August som i Strindberg alltså, inte Pernilla) roman, premiär. Filmmedias recensent har tudelade känslor inför en tudelad film.

Pernilla Augusts regissörsdebut sitter på två stolar. Å ena sidan skildrar den Leenas hantering av en traumatisk barndom som vuxen, å andra sidan skildrar den just Leenas traumatiska barndom. Inget konstigt med det egentligen, mängder av filmer har samma upplägg. Man skulle kunna kalla Svinalängorna en Smultronstället utan smultronställen. Leena med familj tar bilen ner till Skåne för att ta avsked av hennes döende mamma, och under resans gång möts hon av bilder från det förflutna.

Problemet är att det finns en väldig kvalitetsskillnad i skildring mellan nutid och dåtid. Jag kan knappt räkna till en enda modern scen som inte solkas ner av dåligt skådespel. Vi får inte veta särskilt mycket om Leena och maken Johan (spelade av paret Rapace) åtminstone inte mer än vad några dramatiska klyschor av simplaste sort förtäljer. Noomi och Ola är ett naturligt skådespelarval, men de känns allt annat än naturliga i sina roller. När ska svenska filmmakare fatta att ett ”jävla” inte gör en replik vare sig starkare eller mer trovärdig? Och skulle Ola i verkligheten någonsin häva ur sig ett ”äh, vad säger du, ska vi ta och käka lite?” till Noomi? Antagligen inte.

Samtidigt är dåtidsscenerna så starka att jag nästan får lite dåligt samvete av att kritisera filmen. August känns avsevärt bättre på att skildra 1970-talet än 2010-talet, och alla medlemmar i den unga Leenas familj spelas med en fantastisk närvaro. Det känns verkligen som att jag upplever familjens sönderfall genom den unga Leenas ögon. De små nedåtgående stegen från sommarens hoppfulla inflyttning i egna hyresrätten till julens fruktansvärda misär gör ont att se. Och Ville Virtanens förvandling från en mysig pappa till ett stinkande monster är imponerande, och väldigt obehaglig. Det var länge sedan jag kände så starkt under en svensk film.

SvinalŠängorna - Sakari och Leena

August hade vunnit på att strunta i scenerna från modern tid, istället för att ge perspektiv grumlar de bara filmupplevelsen. Att de är en viktig del av boken gör dem inte automatiskt nödvändiga för en filmatisering. Kanske hade det räckt med Leenas vuxna stämma som speakerröst, eller att den nutida historien begränsats till mötet med mamman på sjukhuset.

Som det är nu sitter Svinalängorna ostadigt på ena stolen och stadigt på den andra, och det räcker inte riktigt för att undvika risken att både falla mellan dem och i glömska.

Betyg: 3

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print