Dang Di Phan har gjort filmen Bi, Don’t Be Afraid (Bi Dung So, 2010), som uppmärksammats på Stockholms filmfestival. I samband med filmfestivalen fick jag möjlighet att intervjua den vietnamesiske filmregissören. Phan berättar öppet om den svåra situationen under uppväxten om filmen. Men också om sin kärlek till Ingmar Bergman och om Selma Lagerlöf.

Phan föddes precis efter Vietnamkrigets slut och han växte upp under fattiga och svåra förhållanden:

“Vietnam var nästan helt isolerat från omvärlden förutom från Sovjetunionen och sporadiska kontakter med europa. Det var först efter Sovjets kollaps som Vietnam började öppna sig mot omvärlden. Det fanns nästan bara rysk film. Vi kunde inte se amerikanska filmer och inga filmer från väst. Den första västerländska filmen jag såg var 1996 och bland de första fanns Ingemar Bergmans filmer. Dessutom såg jag en del italienska filmer”

Innan han fick möjlighet att se västerländska filmer läste Phan en hel del litteratur. En hel del var rysk, men han läste också August Strindberg och Selma Lagerlöf som Phan säger har betytt särskilt mycket för honom.

Den filmskola som Phan gick var mycket primitiv och fattig:

“Alla mina lärare hade lärt sig film i ryssland. De pratade hela tiden om Ingmar Bergmans filmer. Men vi fick inte ens se filmerna, de bara talade. Sen fick vi gå till biblioteket och låna böcker om filmern och alla filmböcker var på franska. Jag hade en vän som kunde franska och hon högläste böckerna för mig.”

En bok handlade om Ingmar Bergmans Viskningar och rop. Det här blev den film han ville se först av alla. Och han fick se den 1997.

“Den är en tung, stark och ärlig film. Ibland behöver vi sånt, särskilt vi filmskapare. Såna filmer öppnar mina sinnen: mina ögon, mina öron och mitt hjärta. Efter många liknande filmer tror jag att jag förändrades. Att se såna här filmer är ett sätt att återupptäcka världen. “

Men Phan menar att de tunga filmerna också representerar sätt att berätta som var annorlunda än de han var van vid. Han menar att de flesta vietnamesiska filmerna var ungefär likadana, berättade på samma sätt och om ungefär samma människor. Men Bergman och andra tunga filmer (till vilka jag misstänker att en del neorealistiska filmer tillhör) representerade en sorts kreativitet som han själv söker som filmskapare.

Man förstår hur viktig Bergman är för Phan när han berättar om filmerna. Men också när man ser filmen. Bi, Don’t be afraid kan närmast beskrivas som vietnamesisk diskbänksrealism. Den handlar om vanliga människor i en fattiga, men vanlig miljö. Det är en familj där tre generationer lever tillsammans. Deras liv går vidare utan att något riktigt förändras. Det finns ingen stor konflikt och inga omvälvande händelser. Filmen är snarare en skildring av en vardag och om hur verkliga människor lever. Däremot är filmen mycket fysisk, eller köttslig. Gamla farfar har magcancer och hostar blod, en kvinna gömmer sig i buskarna när en man står och kissar framför henne och det finns hyfsat explicita sexscener. Det är vackra och starka bilder som dröjer sig kvar – länge.

“Filmen handlar om lust och om kroppen. Den berör tabuer och sånt som är förbjudet att tala om i Vietnam. Idag är vietnamisiska filmer mer öppna, men tidigare var de flesta vietnamesiska filmerna lättsamma, glättiga och alltid med lyckliga slut. De är tråkiga och okreativa. Livet är inte så. Jag vill göra nåt om verkliga människor. Vietnameser är ofta rätt tråkiga, de gör inga planer, har inga stora drömmar. De bara lever på och somliga dricker för ingenting. Det kanske är tråkigt, men det är så deras liv är. Så här är verkligheten.”

I titeln finns Bi, en liten pojke på sex år. Men Phan hävdar att son, far och farfar egentligen är en och samma person och representerar mannen i olika åldrar.

“Kvinnan i filmen står för lugnet och sammanhållningen, medan männen står för kaos”.

Men så enkelt är det inte. Relationerna är komplexa och även människorna. Ingen är tydligt god eller ond.

“I många filmer är allt svart eller vitt. Men så är inte livet. Människor är lika komplexa som livet.”

Jag undrade för vem han hade gjort “bi”, för en vietnamesisk publik eller västerländsk. Jag frågade egentligen detta eftersom jag upplevde att man inte fick så mycket bakgrundsinformation, man lär inte riktig känna karaktärerna på djupet. Men däremot kanske vietnameser har lättare att förstå den.

“Jag gjorde den för både en västerländsk publik och en vietnamesisk. Jag gjorde den för både dom som tycker om den och inte tycker om den.”

Dang Di Phan är egensinnig och trots regidebuten har han en mycket klar uppfattning om hur han vill göra film och vilken riktning hans filmskapande skall ta i framtiden. Filmen Bi, Don’t Be Afraid har fått blandad kritik. Den lämnar mycket öppet för publiken att tolka på sitt eget sätt, kanske nästan för mycket. Men samtidigt är den vacker och lämnar spår. Som sagt, det är realistiskt och verkligt, som livet självt. Och det skall bli spännande att följa Phan och se hur han utvecklas som filmskapare.