Roman Polanski är mästare på att bygga upp stämningar som kan upplevas obehagligare än de mest innovativa specialeffekterna. Men Rosemary’s Baby (1968, “Rosemary” hos IMDB) är inte bara en rysare, utan i mångt och mycket ett psykologiskt drama. Det unga paret Guy (John Cassavetes) och Rosemary (Mia Farrow) flyttar in i en ny lägenhet och får ett minst sagt varmt mottagande av sina grannar. En lite för intensiv uppvaktning börjar. Rosemary blir gravid, men börjar snart känna att hon inte mår riktigt bra. Någonting är fel.

Rosemary’s Baby tar med åskådaren på en till en början rätt lugn åktur. Man får bekanta sig med vackra men rätt normala miljöer och möta till synes trevliga grannar. Och till en början verkar filmen skildra något som man nästan kan kalla vardagsidyll. Realism och vardagston präglar filmen rakt igenom.

Spänningen kommer långsamt krypande. Det är ovissheten, känslan som blir allt starkare av att något inte stämmer. Klyftan mellan paret blir allt större. Maken som trivs så bra i huset lyssnar inte på sin fru, att hon inte mår bra, att hon känner att något inte stämmer. Rosemary befinner sig till slut ensam och isolerad i sitt eget hem. Men också utsatt och skyddslös.

Rosemarys Baby rekommenderas till den som vill se en riktigt bra film, till den som är trött på alla mediokra mainstream-filmer, klichéer och förutsägbara berättelser. Men Rosemarys Baby är också en stark film och ibland obehaglig film som dröjer sig kvar hos åskådaren.

Betyg:

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print