Äntligen har jag lyckats se Prince of Persia: The Sands of Time.  Filmer baserade på dator- och TV-spel har dåligt rykte och detta med all rätta. Ofta rör det sig om filmer med hyfsat hög budget som görs rätt hastigt och enbart för att sälja på namnet och till samma målgrupp som har spelat spelet. Man har alltså all rätt att vara skeptisk när man hör ”film” och ”TV-spel” i samma mening.

Jag kan ju börja med att jag faktiskt är glatt överraskad och överlag hyfsat positiv till filmen, som jag fann underhållande. Jag har också följt med filmen Prince of Persia från start och varit rätt skeptisk under hela processen. Till och med första trailern fick mig att uppfatta filmen som rätt glattig och lite väl stiliserad.

Dock fanns det aspekter som fick mig att hoppas att det kunde bli en hyfsad film. Dels har vi producenten Jerry Bruckheimer som gjort enormt mycket productioner, bland annat Pirates of The Caribbean- och National Treasure- filmerna, men också stått som executive producer för nära fyrahundra avsnitt för SCI och SCI: Miami. Dels har vi regissören Mike Newell
som gjort varierade filmer som Fyra bröllop och en begravning, Mona Lisa Smile och Harry Potter: The Goblet of Fire. Men dessutom är det i sammanhanget väl värt att nämna att han också regisserat ett par avsnitt av Young Indiana Jones. Den här serien, som dock inte riktigt levde upp till namnet, hade en hyfsat hög budget och utspelades över hela världen. Serieskaparna baserade avsnitten på olika händelser och, tja förutsättningar, som var verklighetsförankrade. Det krävdes en hel del research för att göra seriens avsnitt. Och det är just denna rutin på research som regissören Newell har haft glädje av när de gjorde denna film.

 

Det här är också något som Mike Newell berättar om filmen Prince of Persia: The Sands of Time, i en trevlig podcastintervju du kan lyssna på eller ladda ner från Slashfilm/Filmcast: ”När man ser filmen så är det Persien man besöker”. Filmen är en storproduktion och det känns verkligen att man lagt ner mycket på scenografin och detaljerna. Miljöerna och detaljerna känns förvånansvärt äkta och inte alls så stiliserat som jag upplevde den första trailern.

Även är det glädjande att man tagit med såpass mycket historia i berättelsen. Städer, länder folkslag och händelser bygger på verkliga historia. Man har också lyckats få med hashashin, en extrem sekt som användes som mördare eller ”assassins”, som också är ett ord som kommer just från hashashin.

Hashashin kommer jag inte ihåg från spelet The sands of time. Men däremot har sekten en viktig betydelse i ett annat historiespäckat TV-spel, nämligen Broken Sword: Shadow of the Templars, som gjorde succé på Playstation One.

Historia i all ära, filmen är ändå nästan för realistisk trots sin stiliserade action-äventyrstil. Jag saknar magin från spelen, varelserna och monstren. Mer magi och mindre Indiana Jones, skulle ha lyft filmen. Om vi jämför med Bruckheimers Pirates of the Caribbean så har den filmserien en helt annan fantasi, både innehållsligt och handlingsmässigt. Det är den här kreativiteten och delvis nyskapandet som jag främst saknar i Prince of Persia: The Sands of Time. Istället erbjuds vi ett Indiana Jones-inspirerat actionäventyr med alla dess och många andra filmers clichéer.

Samtidigt med en historisk och miljöriktig skildring har man samtidigt ändå lyckats få med mycket av känslan från spelen. Originalspelet är i första hand ett plattformsspel om så levererat i en äventyrsförpackning.  Alldeles i början av filmen ser vi den mycket unga hjälten Dastan (spelas av Jake Gyllenhaal som vuxen) springa och hoppa över hustaken. Direkt känner man igen plattformsmomenten, hoppen, rullningen, miljöerna. Ja det är som direkt taget ur ett av spelen.

Senare i filmen återkommer en hel del av miljöerna och spelmomenten. Dastan hoppar och klänger i samma föremål som i TV-spelen. Och alla actionscener i filmen är mycket snyggt filmade och klippningen är i det mesta oantastlig. Trots mycket snabba bildväxlingar och byten av riktningar kan man hela orientera sig. Det är i de här tekniska aspekterna som filmen verkligen briljerar. Jag vet faktiskt få filmer som är så skickligt klippta som Prince of Persia!

Samtidigt som man känner igen sig så är det en hel del miljöer jag saknar från spelen. Det är mycket sand, utomhusbilder med mera. För utom magin som jag nämnt så skulle jag önska mer av den ståtliga prakten inne i palatsen, de gigantiska salarna, de höga trapporna och de röda sammetsgardinerna som Dastan kanar ner för. Pusslen i spelet och de fantasifulla fällorna saknar jag lika så.

Ett annat plus i filmen är faktiskt castingen. Jag skulle inte kunna tänka mig lämpligare skådespelare som Jake Gyllenhaal och Gemma Arterton i respektive roll. Gyllenhaals lite tafatta,  ”bondiga” prins som har svårt att leva upp till sina bröders värdighet är närmast klockren. Och jag skulle inte vilja se någon annan är Gemmas mjuka men ändå starka karaktär. Och Ben Kingsley är som vanligt briljant, men det behöver jag knappast säga.

Tyvärr kämpar skådespelarna med repliker som ofta är något tafatta och klichésprängda rakt igenom. Relationerna mellan karaktärerna når aldrig särskilt djup, vilket får filmen som helhet att kännas rätt ytlig. Men det finns samtidigt en självironi och humor som ger filmen en komisk karaktär. Skådespeleriet deltar till detta. Det är bra att Newell har låtit dom spela med humorn i blicken. Men när alla repliker mellan de två huvudkaraktärerna levereras på samma sätt utan särskild känsla försvinner all kemi mellan dem: lite andingspauser och allvar dem emellan skulle inte ha skadat. Bifigurerna bidrar även till humorn. En bikaraktär av underhållande side-kickslag är köpmannen Amar (Alfred Molina) som bara har ”skattefri” verksamhet i skallen och klagar ständigt över skatterna och över att de förstör för lönsam verksamhet.

Det är underhållning Prince of Persia: The Sands of Time handlar om, rakt igenom. Det verkar inte finnas någon annan pretention – och filmen levererar det den utlovar. Det är ett skickligt hantverk och till skillnad från i princip alla filmer som baseras på TV- och datorspel, så är den också förvånansvärt välberättad. Den håller också känslan från spelen bättre än någon annan film av liknande slag.

Så, sammantaget är det visst en lättviktig film, men samtidigt är det en mycket underhållande bagatell. Vänta dig ingen ny Borta med vinden med andra ord. Men framförallt så är det en film som förtjänar att ses på en stor duk och i trevligt sällskap. Jag skulle förvisso att inte rekommendera att se filmen tillsammans med fotbollslaget, men med ett par nära vänner, familjen eller med flick-/pojkvännen så bidrar filmen helt säkert till en trevlig kväll. Det är ju ändå en familjemetiné skapad särskilt med tanke på den något yngre publiken.

Läs: fler inlägg här på filmbloggen om Prince of Persia och läs intervjuer med skådespelarna

Se även: Info på IMDB

Dela med dig!
  • Facebook
  • Twitter
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Yahoo! Buzz
  • Print